Prosten och kyrkoherden Erland Nicolai Hofstens Beskrivning över Värmland

Innehållsförteckning

  1. Med hwad namn Wermeland i åtskilliga tider tilbaka warit nämt, och af hwad thet nämnes, som thet nu sker.
  2. Om Wermelandz längde och bredd.

  3. Wermelandz ålder af första inbygningz män och beboende.

  4. Bewises at Wermeland warit 
et Konungarike långt för Christi födelse.
  5. Om Wermelandz ödeliggande i några hundrade år.

  6. Huru Wermeland uprödies andre gången 
af Försten Oluff Trätilga.
  7. Om Wermelandz Wapn.

  8. Huru Wermeland bör wara ansedt i the gamle tider, och huru thet bör anses, såsom thet nu är.

  9. Huru Wermeland hafwer warit tilförne, och är nu fördelt, til sina wissa Sysslen, som the nu kallas.

  10. Om Bergen i Wermeland och 
hwad Nytta the hafwa med sig.

  11. Om Wemelandz Skogar.

  12. Om Siöerna i Landet.

  13. Om 
The namnkunnigeste Elfwer och strömmer i Landet.

  14. Om Wermelandz Fiskerien.

  15. At alla Wermelandz watnen hafwa sin utgång i Wener, och Wener genom Trolhettan i hafwet.

  16. Om Jordmånen samt åker- och ängebruk i Wermeland.

  17. Om folckets fruchstamhet och förökning i Wermeland samt hwar af then underhielpes.

  18. Om Sielfwa folckets art och natur, utwärtes til kroppen, inwärtes til sinnen.

  19. Om husen och husens bygningar.
  20. Om Wermeländningarnas klädedrächter.
  21. Om Städerna i landet i the gamla tiderne, 
och the som nu äro.

  22. Om Wishetz och 
Bokliga konsters 
öfningar i Wermeland.
  23. Om religionerne och Gudztiensterne i Wermeland.

  24. Om Scholernas och Gymnasii 
inrättande i Wermeland.

  25. Om Dom Capitlets 
inrättande i Wermeland.
  26. Levnadsbeskrivning över författaren
  27. Capitlet om Bergslagen i Wermeland
von Hofstenska Släktföreningen
Handskrivet oavlsutat manuskript efterlämnat vid författarens död 1717 (Första gången publicerat i tryck till 200-års minnet av författarens död 1917)
compiled by  
Nils Erik Erland Jonason  
   

encodingDesc (encoding description) documents the relationship between an electronic text and the source or sources from which it was derived.

The encoding description may contain any combination of paragraphs of text, marked up using the p element, along with more specialized elements taken from the model.encodingDescPart class.

project description describes in detail the aim or purpose for which an electronic file was encoded, together with any other relevant information concerning the process by which it was assembled or collected.

Manuskriptet gavs första gången ut i tryck av Ernst Nygren i skriftserien Värmland Förr och Nu 1917 till 200-årsminnet av författarens död. Denna skrift har scannats och tillgängligtgjorts i digital facsimil genom bl.a. av Google Books. Släktföreningens digitaliseringsprojekt har som målsätting att digitalisera texten och kodat den enligt Text Encoding Initiatives kodningsstandard (TEI) för att till 300-årsminnet av författarens död publicera manuskriptet med alla de möjligheter som digitalisering erbjuder. Föreneningen ser hoppas med detta kunna digitalisera fler titlar författade av våra anfäder och publicera dessa i en serie som kan ge en bild av släktens histora från 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet.

(sampling declaration) contains a prose description of the rationale and methods used in sampling texts in the creation of a corpus or collection. (editorial practice declaration) provides details of editorial principles and practices applied during the encoding of a text. (style definition language declaration) specifies the name of the formal language in which style or renditional information is supplied elsewhere in the document. The specific version of the scheme may also be supplied. (references declaration) specifies how canonical references are constructed for this text. (classification declarations) contains one or more taxonomies defining any classificatory codes used elsewhere in the text. (geographic coordinates declaration) documents the notation and the datum used for geographic coordinates expressed as content of the geo element elsewhere within the document. (schema specification) generates a TEI-conformant schema and documentation for it. (schema reference) describes or points to a related customization or schema file font-weight:bold; font-style:italic; font-size: 110%; text-decoration:underline; font-weight:normal; text-decoration:none; font-style:normal; font-family:Monaco,Courier,monospace; vertical-align:super; font-size:80%; vertical-align:sub; font-size:80%; text-transform:lowercase; text-transform:uppercase; text-transform:capitalize; font-variant:small-caps; display:block; display:block; font-size:90%; margin-left:3em; padding-left:1em; border-left: 1px solid gray; margin-top:.75em; margin-bottom:.75em; padding-top:.75em; padding-bottom:.75em; content:"" !important; content:"" !important; display: block; font-size: 80%; margin-left: 1em; padding-left: 1em; border-left: 1px solid gray; margin-top: .75em; margin-bottom: .75em; padding-top: .75em; padding-bottom: .75em; font-family:Monaco,Courier,monospace; white-space:pre; display:inline; display:block; text-align:center; margin-left:auto; margin-right:auto; text-align:left; text-align:right; text-align:justify; display:block; margin-left:auto; margin-right:auto; display:block; padding-left:2.5em; text-indent:-2.5em; display:block; padding-left:4em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:6em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:8em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:10em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:12em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:14em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:16em; text-indent:-2em; display:block; padding-left:18em; text-indent:-2em; /* text-indent:4em; */ /* The above method of describing an indentation for, say, a paragraph is preferred. The method being used is in response to a bug in some browsers whereby a block element, like a paragraph, is erroneously re-indented after interruption by another block element (like a list, which is valid inside a paragraph). */ content:"\A0\A0\A0\A0\A0\A0"; font-size:90%; font-size:85%; font-size:80%; font-size:110%; font-size:115%; font-size:120%; content:"<"; content:">";
PROBSTEN OCH KYRKIOHERDENS
 M. ERLANDI NICOLAI HOFSTENS
  
  Beskrifning öfwer Wermeland   
 
  Erik Jonason  
CAP: I.

Med hwad namn Wermeland i åtskilliga tider tilbaka warit nämt, och af hwad thet nämnes, som thet nu sker.

Såsom få af the Män, som om Wermeland något skrifwit, äro komne til rätta grunden, hwar af landet sit namn bekommit, hafwa och, kan hända, warit litet ther om bekymrade, tå the allenast tagit namnet såsom thet Man thetta första Capitel icke allenast uppsättia alla the namn som äro gifne landet, utan och ther wid berätta, hwilket thet i första tiderna är begynt at således kallas.


Tacitus en Lärd Man ibland Latinerne, som wid Christi tid hafwer beskrifwit alla orter i hela Swerige, och tillika alla slags folck som them i then tiden bebodde, och thet med sina namn, klädedrächter och seder upsätter, han nämner et slags folck, som hetat i den tiden Wariner (:Varini:) som är at se uti hans Germania @. hwilket Fockeslag the Lärda, som sina anmärckningar ther wid göra, weta inga andra wara, än the, som Hist: Nat: @ förklarar Tacitum, ta han icke allenast upsätter thessa Wariner, utan fogar strax ther wid et slags folck, som han kallar Guttoner, thet äro the samma, som i Swerige kallades fordom Guter, som är at se af wåra gamla Lagar och Ol: Verelii anmärckningar till Hervara Saga @, hwar af qwarlefwor äro än i dag i Wermeland, i thet, at unga drengar kallas jemwäl Guter. Äro altså Plinii Guttoner the samma som eliest kallas Göther, thet äro the Swenska; han rächnar them til Tydska landskap; men han är at ursächta emedan han med många andra lärda föra wåra Göther til fremmande folck. Här kommer os strax före et twifwelsmåhl, hwad för et slags folck av Giötherna thessa Wariner skola i den tiden warit, som Tacitus nämner. Ty erhuruwäl Ol: Rudb: @ förklarar, at thesse Wariner hafwa warit the som nu bo i Wärindz härad uti Smoland under den 57 högdens grad, hwilket härad och folck Joh: Mag: kallar Wärend, och är fordom ansedt som et Förstendöme: Likväl i emedan thet är ännu owist, om Tacitus i thetta rum wil nämna något folck i Smoland, eller om han ther med förstår något annat folck och annat Land i bland Giötherna; therföre kan man ei låta förbi gå, med mindre at man sin här wid upsätter: Lämnades alla andras goda omdömen uti sin tilbörliga heder och värde.

Är altså at märcka

1. The Lärda som i sina anmärckningar göra öfwer thet tilförne upsatte Taciti rum, finna, at med ordet Wariner kunna intet annat folck förstås, än som något af the Giöther. At ju Wärendzhäraderne i Smoland äro af thet Giöthiska folcket, ther til kan ingen neka, emedan the med hela Smoland warit et med Öst Giötha=riket. Men thet emot at ju och Wermeland hafwer fordom warit af Giötherne, och ett med West Giötha=riket, thet finner man nogsamt af historierne, och i synnerhet af Joh: Mag: förtal til historien @. synnnerliga ther han säger @ at Giötha Widd lycktas wid then 64 grad latitud: i Wermeland. så at man förthenskull intet kan finna, til hwilka Giöther the Lärda sätta Warinerne, antingen til Öst Giötherne, eller Wäst Giötherne, utan lämna them så, at the kunna tilskrifwas bägge.

2. Är märkiandes, at Tacitus i samma sit rum införer ibland the Landskap som han i Swerige upräcknar, först i ordningen et slags folck som heta Reudinger (:Reudigni:), hwilka Ol: Rudb: @ säjer wara the samma, som i dag kallas Reudingar i Wäst Giöthaland och Warmans land belägne, thet är the som bo uti Råda härad och Socknen Råda, som ännu lyder til Wermeland: ehuru wäl i förra tider härader på then tracten i Wäst Giöth land hafwa legat til wårt Land, men nu intet utan at mercka, at icke allenast denna ort, som nu nämd är, nemligen Rådabygden, är så kallad, utan in i sielfwa Wermeland finnes andra orter som bära samma namn, til exempel i Elfwedals härad ligger en hel sochn, som heter Råda, uti Frykzdalen är en gård som heter Råum, i NyEd är en som kallas Råda, i Elgå Sochn är en som heter Rådanne. Af detta si wij strax i begynnelsen, at i Wermeland äro åtskilliga teckn och qwarlefwor til the Reudinger, som Tacitus upnämner och i Atlantica förklaras wara orter och folck i Wermeland. Thetta kan man så mycket mehr taga i betänckande, som man finner ännu i Wermeland folcken nämnas på samma sätt som Tacitus utsätter sina. Ty lika som han kallar thessa Rådaboer Reudingar, äfwen så kallas ännu många i Wermeland på samma sätt, til exempel the som bo i Ölmeherad nämnes Ölmingar, i Gåseboren Gåsingar, i Elfwedalen Elfwedalingar, i Frikzdalen Frikzdalingar, i Glafwa Glafwalingar, i Holmedal Holmedalingar, och så widare. Af hwilket alt är klart at än i thenna tiden utnämnes Folcken i Wermeland på samma sätt, som Tacitus nämner sina Reudingar eller Rådingar.

Såsom nu Tacitus för sin wackra ordning, som han hafwer bukat i täcknandet af Sweriges länder, bör äga beröm, får och i ofwannämde Atlantices del och Capitel et behörigt låf; altså kan man undra, om han wille giöra i sin beskrifning af desssa länder et sådant språng, at rätt som han wore in i sielfwa Wermeland, och ibland thet folcket, som han kallar Wariner, han tå genast skulle fara neder til Smoland, och nämna them allenast ther, som nu kallas Wäringer utin Wärendz härad? Mond han icke så gierna hade stannat så länge här wid grentsen, til thes han och Wermeland kunnat upskrifwa? Man tror intet at en så lärd man och then som wille hafwa namn ther af, at han med flit och achtsamhet uptäckte alt märckvärdigt i Swerige, skulle förglömma Wermeland, som redan i then tid, tå han sin historia skref, war et af the ansenligaste riken i Norden, som man sedermera skal bewisa.


3. Om tå Tacitus ej bort eller willat i sin historia förglömma Wermeland, så tror man och, at med the Wariner, som han nämner, kan besynnerligare förstås thet folck, som i then tiden besuto Wermeland, än the som i Öst Giöthaland bodde eller som thenne ort nu sedermera kallas, nemligen Smoland, och Wärendz härad. Thetta kommer så mycket bättre öfwerens med namnet, som wi läsa, uti K. Ol. Trygwasons Saga @ at twenne Nordländska konungar sloges sins emillan uti Norre Wiken som är gräntsen emillan Swerige och Norige, ia emillan Wärmeland och the Norske härader å then sidan, tå thet står således :
 Augwalldur Kongur barþist vit Kong þann er Varinn het, i þeirri orosto fell Augwalldur Kongur

thet är:

Konung Ögdwallder slogs en gång med then konung som het Warin uti hwilket krig Konung Ögdewallder blef slagen. 
 Hwilket synes nu sanningen mera lickt, antingen thenna Warin skulle warit en af Smoland eller en af Wermeland? Orten hwaräst thenna striden stod, synes fordra at snarare war han kommen ifrån wårt Land, som närmare beläget war til Norigem, och granne ther til, än som ifrån Öst Giöt= eller Smoland, som långt ther ifrån ligger. 


4. Såsom man strax här nedan före wil förklara, at Wermelan eller Warimanland hafwer i första begynnelsen bekommit sitt namn af ordet wari, thet är, Berg, emedan thet är mycket bergot; så kan man och wäl tänckia, at folcket, och ther ibland någon Konung, hafwer i the gamla tiderne tagit namn ther af, och kallat sig Warin, och skal hafwa warit äfwen af samma slags folck som Tacitus nämner Wariner. När man läster Snorre Sturlesons Chrönika @, så finner man at han nämner et skags krigzfolck af Nordländingerne, som kallades Waringer, och tiente Harald Sigurson, tå han war i Turkiet, hwilket ord skiljes allenast med en bokstaf, nemligen med g ifrån thet ord, som Tacitus brukar. Af Snorre finna wi, at thesse Waringer woro intet ifrån öst= eller Söder= Giötland, utan ifrån Norige, följandes ofwannnämde K. Harald ther ifrån öfwer fiället Kiölen, sedan skogz leden widare, in til thes the kommo igenom Jemtland, först til Swerige, och sedan sommaren ther effter Öster in i Gardarike eller Ryssland, som är at se af samma historia p.333. Et särdeles hafwe wi at achta uti Hialmars Saga @ at tå thenne Konung Hialmar slogs en gång med Hramre Biarmalands Konungen, så hade han herrar med sig, som kallades Weringer, öfwersättningen på Swenskan lyder såldedes: Stod ther ännu en uppe Harke Konungens Wäringzman. Hialmars Saga står thetta @: ridlatist verir, thet är, skingrades Wäringzmännerna: ther man ser, at the som först kallas verer, the nämnes nu verir. Hwad thessa verir eller warer woro för slags folck thet står Fol. V. p. 2. @ Hialmar .. hadi marga Leinir men auk Veringar meth sier.

thet är,

K. Hialmar hade många Lände män och Warings män hos sig. Leinir men woro the samma som eliest i öfwersätter Ländamän eller Landzhöfdingar, therföre öfwersätter Gunmundus Olai med sådana ord: Han hade många förnäma herrar och Wäringzmän hoos sig, som woro namnkunniga. The som här kallas Weringzmän heta i Giöthrics Saga @ Vardmen af Varda, thet är wårda, achta, så at thesse män woro therföre med Konungen, på thet the skole wårda eller achta honom. Om någon wil nu säja at thesse män woro komne ifrån Wärmland effter som landet hafwer sitt namn af samma ord, nemligen Warda, wårda och achta, som strax skal bewisas. När Ol. Verelius i sina anmärkningar til Herwara Saga @ förklarar sin mening om thetta ordet Wariner, tå skrifwer han, at the orden Warnhem och Warnamo (:eller som thet nu kallas Warnum, hwaräst Christinehamns stad nu står i sielfa wårt land:) behålla ännu qwar namen af the gamla Wariner. Kunna wi för then skul uttyda Tacitum i dy måhl mycket bättre på thet folck som i then tiden bodde här i Wermeland, än någon annorstädz i Norden ther utom.


Wid thetta tilfälle kan man ey underlåta at införa et rum af Konung Magni Erikssons Stadga @ giord i Skara, tå han reste sin Eriksgatu åhr 1335 efter Christi födelse, i hwilken Stadga Konungen förbiuder, at ingen träl skulle mehr tillåtas i Westgöta land och Wärinsko lagsaga, orden lyda således §. 9. Niunde: At min Herra Konongen: Gvdz heder, Jungfru Maria till roo oc Nadhe, sinæ kæra Fadhurs Siæl, oc Fadhurs brodhors, hauer þæt til Rætt oc lagh giwit, at alt Mankyn ælder qwinkyn, sum i Wæsgözko ældir Kono, ma aldrigh þræl ælder ambut wæra. Af detta nu införde rum ser man at Konungen sätter tilsammans Westgöra land och Wärinsko lagsaga. Hwilken thenna lagsaga skal i then tiden hafwa warit, är klart nog nemligen then ort i Wasbo herad som hetter Wärin och består af en hel Sockn, som så kallas, och lyder nu til Westgötland. Af thetta namnet kan man nogsamt finna the Wariner igen, som Tacitus skrfwer om, nemligen icke the som bodde i Werendz herad i Smoland, uthan the som bodde i thenna ovfwannämde tract, som ännu kallas Wärin; warandes bakstafwen a med tidernas omgång förbytt i ä, äfwen som man wet sådanna förändringar skie uti bokstäfwerna af Swenska språket. Thetta blifwer sig sielf så mycket klarare, som man några serdeles omständigheter här wid hafwer at mercka. 


Ty 1. Konungen war nu i Skara och på sin Erickz gatu, när han stadgan giorde. Hwad wäg Konungen skulle taga, när han red sin Erickz gatu, thet finnes i Landzlagen Konungz B. VI Capitel @, Uplandz L. K. B. II Fl @. Sudermanna L. Kunnunx B. II. Fl @. nemligen när han war wid Mora Sten i Upland walder och hyllat, tå skulle han rida sin erixkz gatu således, at han reste ifrån Upland til Södermanland, här ifrån til Östgötaland, här ifrån til Smoland, här ifrån til Wästgöta, och se ther ifrån til Nerike och så widare upföre igen genom Wästmanland til Upland.


2. När nu Konung Magnus war kommen til Skara, så hade han redan rest igenom Smoland, i hwilket the ofwannämde Wärins herader ligga, så at man må tro, at medan han war inne i Smoland, hafwer han bestält och förordnat hwad som ther behöfdes, och therföre intet behöfde göra någon stadga i Skara, och enda then tilbaka til Smoland, helst effter som i ofwannämda L.L. Landskaps Lag @ thet ordet rättsyles om land tilbant Konungen, at han ey skulle beställa sina ärender ansols eller emot solen, thet är, tilbaka ther han hade rest, utan alt rättsols, thet är, fram för sig.


3. Thenna orten Warin i Wasbo, grentzer så nära in til Wermeland, at then fordom hafwer warit en Lagsaga med Wermeland, och lydt aldeles ther til.


4. Sielfwa namnet Wärinsko, som ligger in i wårt land, hwaräst Oluf Trätilga först begynte upröda landet, at en bokstaf skiljer them allenast emellan: hwar wid man tror, at såsom denna senare orten är kallat Wärmskog, så skal och den förra eller den i Wasbo liggande, warit kallat nemligen Wari, hwilket betyder i gamla swenskan berg, som man ther om tilförne hafwer talt.


5. Såsom wårt land är i äldste tiderne blefwit kallat Warinland, eller som i Atlantica står, Warimans land, så äro nu thesse twenne ofwan nämde orter endaste qwarlefworne igen ther af, nemligen Wärmskog sockn i Wermeland och Safwenäs giäld, och Wärins sockn i Wasbo herad.


6. Emedan Wärmeland hafwer på wissa tider warit et med Westgötland som tilförne är nämt, och således blefwit en Lagsaga för sig sielf, hengande likwäl til Wästgöterne, och Wästgöterne til Wermeland; förthenskul är merckwärdigt, at tå Konungne gorde thenna stadga i Skara, så reste han intet in i Wermland, ther något at förändra, som han på the andra orter gordt, hwar igenom han på sin Erickz gatu ridit, utan then samma ordning, som han gaf til Wästgöterna, then samma skulle och Wärinerna hafwa. Nu om Wärins lagsaga i Wasbo war e then tiden et med Wästgöterne, så behöfde intet Konungen nämna then, som en serdeles del ther af, utan then war med alle andre härader, efwad namn the hafwa et med sielfwa landet. War thet åter en serdeles ort af skild ifrån Westgötland, så följer naturligen, at thet hafwer intet blifwa et, utan här til såsom til sin första och ofgamla Moder, ifrån hwilken hon med tidernes omlop är omsider skilder. Thetta kan mans så mycket mera tro sant wara, som wi se af stadgan, at när konungen nämner i den 9 puncten uttryckligen Wæsgözk oc Wærinsko, så utesluter han i förtalet til Stadgan, lagsagan Wärinsko, at han ther med wi wusa sug hafwa gordt en ordning til sammans, så wäl för Wæsgözko som Wæringsko, thet är Wästgötland och Wermeland, och altså intet behöfde nämna twenne gånger en ting. Nu wille wi komma til thet ordet igen, som Tacitus brukar, och kaller Wariner. Therföre i afseende ther til, så skulle wårt land i den tiden hafwa warit kallat Warinland och folcket Wariner eller Warinländingar, och altså hafwer thet namnet kunnat warit thet äldsta hwarmed landet hafwer warit nämt. Ther näst kommer Adamus Bremensis @ och kallar thetta folck Wermilander, och Crantzius @ Wormilaner, hwilka ord skilies med en bokstaf allensast ifrån thet ord, som Adam: Brem: Adamus Bremensis brukar. Effter theras maner at skrifwa, borde landet wara kallat Wermiland eller Wormiland. och folcket Wermilaner, Wermilendingar, Wormilaner eller Wormilendinger. Ol. Magnus @ kallar them Warmer, hwar ifrån icke långt går ofwannämde Crantzius i et annat rum, nemligen Daniae @ som och Norvegiæ @ ther the kallas Wermer, äfwen som Wästgiötherne, särdeles the, som i Wassbo härad bo, kalla them än idag Wermer. Uti Landzlagen Konungs B. Cap. III @ kallas the wärma, i Sudermanna lagen Kunnung B. I Fl. @ heta the Wermanna. I Konung Magni Ladulås Stadga 1280 @ kallas landet Wærmælænde. Snorre Sturleson uti Ynglingasagan @ kallar tet Wermaland, Sturlaugs Sagan @ hafwer Warma-land, och uti Norska Kongars Chronika @ står Wärmeland. Ol: Rudb: @ kallar landet Warmans land som förr är sagt. Nu i thenna tiden och långt tilbaka är thet almänt kallat Wermeland och Wermelendingar. Uti sielfwa inskrifften eller titelen af thetta arbetet, hafwer man tagit sig then friheten, at kalla landet Warimannien, hwar af följa wil, at folcket kunna kallas Warimänner. Nu ibland så många skilachtiga namn, wil man här utleta första tilfället och hufwud orsaken, hwar effter an bör säkrast döma, hwad namn landet i the aldra första tider, tå thet begynt begyggas, hafwer bekommit.


Frågar altså någon, hwar af landet kallas Wermeland? så swaras wäl i gemen: Thet kallas så af then stora siön Wermelen, som begynnes wid Brunskog Socken, och sig wida utsträcker. Kan hända någon torde fråga: hwar af thenna siö Wermelen sitt namn tager? så torde ther til någon swara: af then warma eller heta, som kiändes ther omkring, när Försten Oluff Trätilga wid thessa orter och synnerlig wid Wermeskog, brände skogen och rögde bygden, hwar om Snorre Sturleson talar i Norska Kongars Chronika @. Men emedan Wermeland hafwer många hundrade åhr warit bebodt för thenna Oluf Trätilga, som sedemera skal bewisas, så är fåfengt, at taga namnetz begynnelse af siöen Wermelen, eller eldens warma, som ther wid warit. Sannerlig om thetta senare hade gifwit orsak til något namn, så hade wäl flera orter tagit namn af Wermeland, emädan här ei allenast, utan nästan kring hela riket sådant skogseldande warit brukeligt. Kan altså landet ei taga namn af siön Wermelen eller then warma och heta, som war af Oluf trätilgas brännande, måste man förthenskull söka annan orsak til namnet.

Nu wet man thet sant wara, at landen hafwa tagit i förstone namn af några serdeles händelser, som ther i förstone warit skedde, såsom til exempel, Upsala hafwer bekommit namn af en öpen sal som ther war upbygd för Swea Konung, at ther ifrån kunna så mycket beqwämligare se omkring sitt Land och sina undersåtare, som Ol: Rudb: @ wiser. Conf: Ol. Verelii not:ad Hervara Saga @. Enbergs beskrifning om Upsala Stockholm tager sitt namn af the Swenska orden ståck och holme, ware sielfwa begynnelsen ther wid huru han kan, emedan icke alle kommme öfverens ther om. Eller hafwa orterna bekommit namn af the första bebyggare, såsom Sigtuna af Konung Sigtyr och Sigfader, som eljest kallades Oden. (:Ol. Verelii not. ad Hervara Saga@) Jämteland eller Jemtland af krigzanföraren Jamte, som kom ifrån Norige tit bort och marken uprögde, som Snorre Sturlesons Chrönika @ utwiser; Helsingland af en wid namn Helsing, som först ther begynte byggia, Ol:Verel: not: ad Gotris och Rolfz saga @ Nerike af Neri Jarl, som thet bebodt, ibid @ med flera dylika händelser, som man här håller onödigt at upräckna.


Hwad nu Wemeland widkommer, så tror man, at thet sit första namns begynnelse hafwer kunnat warabekommit af the bestälningar, som folcket först här hafwa öfwat. Frågar någon: hwad bestälningar först hafwa kunnat wara här brukade? så ser man ei andra warit, än the som krig och örlig plägar föra med sig. Ty i the första tiderna war så beskaffat i Norden, at then som mäste förmåtte, tog mest in. Intet sående war här ännu, ingen handel eller wandel; men förswara sig och sitt thet war theras första och största bekymmer. Inga fasta hus woro ännu upbygde, inga slotto ch fästningar, utan ther the kunde bästa tilfälle utse, at förswara sig, thet togo the in, ther satte the sig och hägn emot fienden, än bärg och klippor. Then som litet hafwer vistas här i landet, behöffwer ei wida se omrkring sig, förrän han får se börg och klippor, somlige högre, somlige lägre. När tå en del af folcket i then tiden söckte födan af siöar och floder med fiskande, af skogen och lufften med jagande och skiutande; så stego the öfrige til bergen, thit förde the sin wapn, ther utsågo the, om någon wille them anfalla med någon wåldsamhet; helst emedan then tiden fördes ei ordenteliga krig, som nu, utan när hwar för sig sågo sitt ram och tilfälle, samlades the ihop, och på sina ovänner rusade. När folcket åter behagade at wara neder i landet, i skogerne eller i dalerne, så stältes ändå folck högst uppå bergen, som skulle hålla wacht, och gifwa om dagen med eldzrök, och om natten med eldzskien, teckn och kundskap, om något fientleligit war på färde, äfwen som thenna krigzseden är ännu giengske i Wermeland, ty så snart fienden förnimmes ifrån Norige wilja stiga in öfwer gräntzen i fegdetiderne, uptändes strax the nästa witar eller warar, hos hwilka några karlar stå wacht, och sedan then ena effter then andra i eld uptända, in til thes uti kort stund öfwer hela landet tidender göres om thenne gästens ankomst. Conf. Ol. Magn: @. Nu emedan bergen i gamla tider kallades Wari, såsom the ännu på Lappiskt språk kallas, på hwilka, som nyligast sagt är wächtare stodo, som kallades Wardmän, eller som Sagorna hafwa Vardmadur, (Index linguae:@ wachtkneckt, Skildwacht) förthenskull kan man billigt tro, at af sielfwa bergen, som kallades wari, hafwer landet bekommit sitt första namn WarimansLand.

Af thetta ordet wari äro sedemera åtskillige andra Swenska ord komne, som til exempel Waar, hwilket är så mycket som warsam, then som tager wäl wara på en ting, med fosichtighe achtar sig. Thetta ord hafwer sedermera giordt andra ord af sig, och betyda så mycket som bewara, äfwen som man läs hos Propheten Esajam @ Wara tig, är så mycket som bewara tig wäl, se tig wä före, achta tig noga. Äfwen som thet står i Ol: Tryggwasons Saga @ , ther en Jarl talar til en annan: var þig sva, thet är, tag tig wäl til wara. Om Rehabeam står 2 Chrön. @ han warde sig icke för honom. i Apost: G. @ finnes om en Gudfruchtig krigskneckt ibland them, som warade på Petro. för hwilka ord nu brukas mäst, Taga wara på en ting, thet är, achta noga och wäl. Af thetta ordet wari, äro tänderna fordom kallade warar, som är at finna i Hervara Saga @ och swaret på then tredie gåtan, hwaräst står. þu lagdist i forsælu, er dogg var gallin i gras, oc kiældir þar varer þinar thet är, ty lågst i skuggan, när daggen war fallen i gräset, och swalkade ther tina läppar, ty lika som bergen förwarade landet ifrån faran; altså läpporna(!), i sin ordning, bewara munnen från något farligit som hända kunde. Af hwilket alt som här ofwanföre mält är, kunna wi sluta, at såsom hwariehanda tilfälle och bestälningar, hafwa gifeit landen i äldsta tiderna namn, altså hafwa thessa wari och warer thet är bärgen, gifwit wårt Land första namns begynnese, hwar af thet är sedermera blifwit effter hand kallat Warimans Land. Eljest hafwer man, som tilförene sagt är, tagit sig then friheten, at kalla Landet i thenna skrifft Warimannien, såsåom titlelen utwisar.


Thetta må ingen fremmande förekomma, tp the betäckia, at hela Swerige hafwer fordom tagit namn af ett Swenskt ord som heter Man, hwar om talas i Ol: Rudb: @ . Nu weta wi at andra enskylta orter af Swerige hafwa ochs så tagit namn af samma ord Man, til exempel, Södermanland, Wästmanland, Nordmanland, them man så wäl kunde kalla Södermannien, Wästmannien, Nordmannien, om thet så behagades. Begynnelsen af thetta utnämnandet är kommit af en Konung i Swerige, som hette Man som i ofwannämde Atlant: är at se, af hwilen icke allenast hela Swerige är blifwit kallat Manheim, utan och som sagt är, andra orter tagit namn ther af. På dylickt sätt kan man med sjiäl förswara thet, at man kallar thetta wårt land Warimannien, som är i första tiderna kallat Warimans land, och nu Wermeland. En historia styrker oss så mycket lättare thetta til at tro, som läser ett slags folck i Franckrike wara kallade Veromandui , som Julius Cæsar them kallar i De bello Gallicos @ eller Verimandi som Crantzius * them nämner Normannorum @ hwar af man sluter, at såsom thet franska folcket hafwa fordom kallat alla them, som kommo här ifrån Norden, Nordmänner (: Normanni:) och orten hwaräst the sig i Frankrike nedersatte; Nordmandien; så kan lätteligen wara skiedt, at af thet folck, som i fordna tider gådt ifrånn wårt land tijt ut, at föra krig, som man wet af historierne så skiedt wara, och änteligen sig ther nedersatt, hafwa utaf sig seilfwa, och til hugkommelse af sitt fädernes land hemma i Warimans land, gifwet then orten, ther the sig nedsatte, namn av Warimannien, hwilket thet ovfannämde fremmande landz folck, hafwa effter sin tungas art förbytt til ordet Verimandi, eller Veromandi på wårt språk så mycket sagt som Warimannien och Warimänner. Thetta är olickt med andra länders namns ombytande uti senare tiderne, såsom til exempel, alt folcket som fordom kallades Swidioder, heta nu Swenska. Skåningar kallades fordom Skantzianer af Skandia, som then i gamla tider är kallat men nu Skåne; Östergiötland kallades fordom Eistra Gautland, af Eistri eller Auster thet är öster som är at se af Herrauds och Boses Saga @ och not. ad. @ Smoland kallades fordom Smaland af Smala, thet är, ei mcket bredt, såsom thet landet först warit til åer och äng nemligen ei bredt utan smalt som ther sammastädes är at se p. 105 @. Wästgiöther kallades fordom Wisi=Giöther (Antiqvit: S.Goth: @) och thet effter Latinernes sätt, som tyckte tungan lättare kunna utnämna Wisi än Wäsi Giöther. Nykiöping i Swerige är fordom kallat Nykaupanger, Saxkiöping i Norige Saxkaupanger , af ordet kaupa thet är, kiöpa emädan the woro kiöpstäder som Peder Classon i Noriges beskriwelse bewiser. Ethiopien är i the Giöthiska Sagur kallad Blockumannaland , som är at se i Egils och Asmundz Saga @ conf. P. Salani not. @ och så widare. På dylickt sätt, kan och thet första namnet Warimansland blefwit förbytt på åtskilligt wis, som tilförne upsatt är, och nu sidst enteligen har man giordt sig then frihet at kalla thet Warimannien. 


CAP: II.


Om Wermelandz längde och bredd.


Man twiflar om man wil detta utföra för serdeles ordsaker* 


[* Detta skrivet med prostens Hofstens egen hand. Ett tomrum å 3 1/2 sida(från mitten av sid. 21 t.o.m. sid. 24) är lämnat för detta kapitel, för vars fullbordande H. troligen ej kunnat erhålla nödiga upplysningar. (Utg. anm.)]


http://www.europeana.eu/portal/en/record/2064105/Museu_ProvidedCHO_Skoklosters_slott_31829.html






CAP: III.


Wermelandz ålder af första inbygningz män och beboende.


Här wid ärkiänner man en fattigdom til at upsättia så wäl landetz upfinnande, som orterne, hwilka först här warit uptagne, emedan thet synes i förstone såsom altzingen qwarlefwa skole wara, ther af man kunde något sluta, huru gammalt landet är til sin första uprödiande. Dock Likwäl effter som några gnistrer (:som man pläger säja:) äro i aska upfundne, hwar af i begynnelsen et litet lius i thetta mål kan uptändas; therföre tro wi os ei aldeles fela, när wi af jämförelser med the Norska skriffter om theras orters bebygande kunna här wid något slut giöra.


Man går förbi at nämna huru Noæ äldste son Japhet och sonasonen Magog söckte sig med sina barn och afkomne wägar at komma in i Europam som them tilslagen war; ty ther kan man finna hoos Antiqvit: Judaic: @; Swea och Giötha Crönika Invent: Eccles: @ ; Paulini Hist: Arctoa @ ; Puffendorfs inledning til Swenska historien @ och dylika andra, som ther om skrifwit hafwa. Men man nämner allenast, at af thessa Japhiter eller Magogiter äro sedermera komne the som kallas Schyter, Geter och Göther, som aldraförst hafwa begynt the norra orter at upbruka: Om hwilket man och widlyfftigt kan läsa af Ol: Rudb: @ . Af thetta tager man första grunden til the skiäl hwar med man wil bewisa åldren af Wermelandz första uprödiande. Ty emedan Wermeland ligger til sielfwa naturen emillan gräntserne af Swea, Giötha och Noriges riken och landskaper, förthenskull gifwer naturen sielf med, at för än thet resande folcket kommo til the orter, som nu kallas Norige, så skulle thet merendels först genom Wermelandz orterne.


Thetta wil man widare förklara, och det af sielfwa naturen, som låckar folck til sig, samt gifwer anledning til at upsökia beqwämlighet at föda sig wid. I the första tiderne hade folcket i Norden änni ej lärdt at plöja eller så, eller föda sig med åkerbruk (:ty thenna konst blef längst ther effter hit infördt ifrån Sicilien, som af Historierne är at finna:) Folcket behöfde i medlertid mat och dricka, hwar thet war at plöja, så, baka, brygga etc. Therföre togo the then närmaste konst at föda sig med, som war fiskerien i siöerne, foglafångande i skogerne, örters och allehanda röters uptagande af jorden, så at ju rikare ett land war på thenna födan, ju hellre söckte folcket tijt, sielf med, at ju flera siöer äro, och ju större skogar, ju ymnigare * blifwer och fisk och fogel som ther utur hämtas.


Förfarenheten gifwer os wid handen, at thet än i dag är folck til så wäl i Swerige som Norige, the ther föga annat mat weta af, än fogel och fisk, hwilken the kunna bereda på åtskilligt vis, nu koken, nu steckt, nu spiken. Om Lapperna skrifwes, at the weta af intet bröd eller salt, men ther emot äta the torr fisk i ställe för bröd, och fogel anten koken eller spicken, som är at se af Joh: Schef: Lappon: @. Then som behager jämfööra grannarnas länder af Swerige och Norige med Wermeland, så tror man ei någon skal kunna nekam at ju thetta wårt land hafwer hafft af ålder en rikedom af sådnan saker til födan för thet omresande folcket, som sig boställen upfinner skog och watn fulla med diur, foglar och fiskar. Sannerlig, skulle folcket så hafwa rest öfwer thetta land in uti the andra, at the ei sedt the diur- och foglerike skogar, som här äro, the mer än många fiskreke watn och siöar, floder och kiärn, som andra länder ei hafwa, men här finnes öfwerflödigt? Nei, thet tror man intet; utan twert emot tror man, at thetta land hafwer äfwen så snart låckat inbygningzfolck til sig, som något annat af Swerige, Giötha eller Norige. Alt hwad som låckar folck til at begygga et land, samt finna medel och wägar at komma in uti et obekant land i första tiderne af thet förskingrade folcket genom floder och fiskrika siöar, thet finnes til öfwerflöd tui wårt land. Therföre ibland andra orter, wi säkert sluta at Wermeland, hafwer jämwäl giwit 
them, när tiden och tilfälle så blifwit, ther til serdeles lust, såsom the och omsider ther sig nedsatte.


CAP: IV.

Bewises at Wermeland warit 
et Konungarike långt för Christi födelse.

The som hafwa upsatt Tide-rächningen om Wermelandz första begynnelse til uprödiande, nämna thet wara skiedt wid Konung Olufs Trätiljas tid, som reste ifrån Upland hit neder til thessa skogar, och synnerlig wid then ort, som heter Wermeskog uti Stafwenäs giäld belägen, hwaräst och han wid sin ankomst begynte rödia marcken. Om tiden när thenne Olufs Trätiljas ankomst skiedde til Wermeland, äro icke Scribenterne ense, tå the likwist komma öfwerens ther i at thet war på thet 900 åhret effter Christi börd. Men Ol. Rudb. sätter thet til thet 620 åhret effter Christi födelse, Atlant. Wi lämna bägge uträchningarna i sin heder och mercka ther wid, at sasom gamla historier gifwa thetta landet ännu en mycket längre ålder i dy måhl; förthenskul wil man här tilse, huru långt tilbaka man kan finna Wermelandz första uprödiande och bebyggande, in til thes wi finna thet så wara tiltagit i folck och manskap, at thet hafft sina egna Konungar, som sig styrt och regerat. Thetta wil man bewisa med twenne skiäl, af hwilka.

I.) är then lärde hedningens Platonis berättelse, hwilken då han för wår frelsares Christi födelses tid, som Ol: Rudb: @ thet uträchnar, under sina resor genom thessa nordiska länder, hafwer upskrifwit alt thet som i Norden märckvärdigt warit til rikernas belägenhet, samt folckets seder och lefwerne, som honom i then tiden förekomma kunde, så nämner han och at then Atlantiska öön, thet är Swerige, war delt i tijo delar, effter Kong Atins tijo söner; ibland hwilka tijo delar, Wermeland finnes och wara upsatt twå gånger, uti then tafla som är giordt om hela Swerige och thes tijo delar, och är införd uti ofwannämde Atlant: @ om hwilket ther kan widare läsas.


Therföre, hwad Oluf Trätilga widkommer, angående tiderächningen, så är strax i begynnelsen af thetta Capitlet bewist, at hans tid war långt effter Christi födelse, antingen man tå rächnar nijo hundrade eller sexhundrade år, thet giör til thenna saken intet. Kan altså Oluf Trätilgas rächning intet komma in med then, som är om Wermelandz första uprödiande, emedan thet finnes af historierne, at thet war redan för Christi födelse öfwer alt bebodt. 


II.) Förthenskul wil man för thet andra upsättia några historier, som gifwa vid handen, at landet hafwer redan warit bebygt och af egna Konungar styrt wid Christi födelses tid. Thesse historier wil man korteligen upsättia.


Then äldsta historien som man kunnat här tils finna wid thetta tilfälle, är thenna effterföljande, som beskrifwes af Crantzii descript: sveciæ @. Joh: Mag: Crönik @ @ Loccen: hist: S. @ @ L. Paulini hist. Arctoa @ Eric. Upsal: lib: I. p. m. 17. Saxo Grammat: @ @ Puffendorfs inledning til Swenska historien @

Swea och Giötha riken hafwa stundom warit wänner sins emellan, stundom owänner, stundom fächtat med hwar andra, stundom mot hwar andra, alt som tiderne och tilfällen hafwa kunnat wara til. Nu hände en gång i the gamla tiderne, at Swearne och Götheme ei förlicktes om en Konung, ehuruwäl the bägge en öfwer sig hafft, utan the blefwo oenige sins emellan och togo sig särskilta konungar hwar för sig: Alric hette då konungen hos Swearne, Giestblind hos Giötherne, krig yppades them emillan, tå Giöthernas Konung får undsättning af Dana Konung Frode under anföraren Erick hin wise som ei långt ther effter blef Sweriges Konung. och en annan som het Skalk, hwilka förutan annat krigzfolck, hade jämwäl af Wermeland en stor krigzrustning, tå Alrichs son Gaute wid namn then tiden regerade Wermeland tilika med en del af Norige Solungen benemd. Uti Wermeland stod sielfwa slaget, men hwaräst wet man intet, allenast thet läse wi, at i sielfwa slaget måste största höfwidzmannen nemligen Wermelands Konung Gaute förlora både platzen och lifwet; hwar wid han effter the tiders wis at begrafwa sina döda, blef satt i en hög här i landet.

Af thenna korta historia wil man allenast thetta bewisa, nemligen at Gaute hette then första Konung, som finnes af historierne hafwa regerat öfwer Wermeland; icke så förståendes at ingen Konung skulle ther tilförne warit, ty thet rimar sig intet, utan at ingens namn finnes igen förr än thenne Gautes. Hwad tiden anlanger, när ofwannämde slag skal wara skedt, så är fuller icke wist ther om at säja, emedan Scribenterne äro jämwäl skiljachtiga ther uti. Säkrast kan man hålla med them, som säja, at Alric, hwilkens son Gaute war Konung i Wermeland, hafwer lefwat antingen något förr eller något eftter Christi födelse. Hwilket så uträcknat finnes utaf Eric. Upsal: lib: I. p. m. 19. Ol. Rudb: Chronologiska tafla , Schefferi Lapponia @ som och Terseri Chronol: sacra tå han talar om Erik hin wise eller weltalige. Petrejus i sin Crönika @ @ säger at uti thesse Konungars tid skal Keisar Julius i Rom hafwa achtat sig åt Swerige med en stor krigzmacht. The som något hafwa sig historien bekant, weta at denna Keisar Julius regerade före Christi födelse, och Christus blef intet född för än i Keiser Augusti tid , som kom nest effter Julius. Nu är lätt at dömma at om Wermeland war et Konunga rike wid Christi tid, huru långa tider skulle thet tilförne warit, at thet ju samma anseende hafft, fast thet icke af någon är upskrifwit. Sannerlig ett rike blås intet ihop, thet wil wara långa tider och många år innan thet sätter sig. Kunna wi altså här af sluta at Wermeland hafwer ifrån mycket of-gamla tider, ja långt för Christi födelse warit upbrukat, med folck bebodt, och omsider sina egna Konungar hafft, som sig regerat. 


Then andra historien är tagen af Sax. Grammat: @ och således lyder som thet til Swenska språket är öfwersatt. Konung Oluf i Wermeland hade en dotter Else wid namn, som uti åtskilliga länder wunnit pris för kroppens och sinnens förmåner til all dygd och förnämt lefwerne. Men twenne bröder ifrån Norige Schate och Hialle wid namn, togo oredeliga tanckar om henne, i thet the hotade, at antingen skulle Konungen strax gifwa dottren ifrån sig til ofwannämde personer, eller skulle fadren sielf eller någon annan i hans ställe stiga i enwiges kamp med them. Fadren wille heller genom en annan man wåga sig i kamp med thesse ankomne sällar, än utgifwa sitt barn uti sådana mäns händer, som om henne odygdiga tanckar buro. Lyckan gaf fram en kiämpe ifrån Norige Oluf Sifwardzson wid namn, som hade bekommit ryckte af Skates och Hialles skamliga begiärelse; hwilket honom förtröt, och therföre tog sig an at försöka en dust med them. Nu kläder han sig i bondekläder, reser til Konung Oluf i Wermeland, ther han wid måltidzstunden kommer at sittia wid bordet med the andra. Han frågade under måltiden Konungens son, hwi alla the som i håfwet woro, syntes så. högst bedröfwade? Han får til swar: Om ei någon råd och hielp snart os tilhanda kommer, så hafwa twenne grymma kiämpar ifrån Norige hotat, at willa med wåld taga wår Syster utur huset. Kiämpen frågar, hwad lön then skulle få, som wille frälsa et så wackert förnämt wif? Sonen spörjer fadren, fadren försäkrar, at then som kunde frälsa dottren, skulle få til lön för gierning sino samma Kongz dotter. Mod och lust uptändes på en gång i Oluf Siwardzsons hierta, at winna med lifzfara then fagraste mö i landet. Men hörer nu et under, Kongzdottren hade then sed, at bon med lius lyste på the giäster, som ankommo i sin her Faders borg, at så mycket närmare taga af ansichtetz lynne, hwad mod och dygder woro i hiertat och blodet. Nu wille hon och thet samma pröfwa på thenna främmande mannen, och första gången hon med liuset såg på honom, föll hon af förskräckelse til iorden, så skarpsynt war han. Hon såg honom andra gången i ansichtet, och gick henne thet samma öfwer som förr: tredie gången så mycket mer, som hon aldeles förlorade både sinne, kiäntzel och rörelse. Imedlertid afhandlades emellan the andra, hwad som slutit war, tå thenna skarpsynte kiämpen wänter at Schate och Hialle skulle ankomma. The kommo med tijo tienare för dörren, fordra Konungens dotter Elsa ut, förmenandes sig strax kunna borttaga henne, eller se Konungen sielf på platzen. Men si! Oluf trädde strax för dören, mante them til at slås, tog sitt swärd, och med stor mandoms pris alla tålf sina motståndare nederlade. Ofwannämde Saxe dansk berättar, at thenna kamp skal hafwa stådt på en liten omfluten öö i Wermeland, som af thetta slag fick i then tiden af dessa kiämpar Schate och Hialle namn och blef kallat Schathiallö. Många öjer äro i Wermeland, men hwilken thenna hafwer warit, och hwaräst thenna kamp är skiedd, kan ei wist nämnas. En ort är fuller en mil wid pass öster om Tingwala Ö eller Carlstad är belägen, som hetter Skattkiärr, om icke ther sådant har kunnat förelöpa, och namnet Skatthiallöö är omsider brutit och gångit i Skattkiärr. Af thenna ofwannämde historia wil man allenast bewisa, at Wermeland hafwer warit et Konungarike för Oluf Trätiljas tid, emedan thenna Trätilja ankom långt ther effter til Wermeland. 


Then tredie historien tager man af et slag, som stod på Bråwalla hed uti Östgiöthaland, emillan Swea Konung Håkon Hildetand,om hwilket Saxo gramat: jämwäl skrifwer, ther af wi thenna gången intet mehr betiena os, än at wi se huru som folck hafwa i then tiden warit med i thetta slag ifrån Wermeland, och altså tillika bewisas, at folck hafwa bebodt landet förr än Trätilga kom hit. Saxo berättar @ at ibland andra som kommo at fächta med Håkan Ring, woro och somlige ifrån Weners öer, och ther ibland nämnes en som hette Grom och en som hette Wermich.* (* Saxo är här missförstådd av Hofsten. Namnen: Gromer Vermicus på en av kämparna i Bråvallaslaget anses nämligen åsyfta en och samma person. Ernst Nybergs. anm.[förklaras kanske av att i Saxo står det 'Gerth Alacer, Gormer, Wermicus' vilket får det att framstå som att Gormer och Wermicus är två personer] -------) Af thetta hafwa wi at mercka först, at af Weners öer ligga månge i Wermeland. Sedan, af then bygd, som grentser in til Wener och Weners öer til Wermeland lydande, hetter en ännu Grom, nämligen Groms härad, så at man säkert må tro thenna bygden hafwa bekommit sitt namn af någon särdeles krigzman, som hette Grom, och kan hända warit anförare för Wermelandz folcket wed thet Brawellinska slaget. För thet tredie achta wi, at och en af them hette Wermich, thet är en som född är i Wermeland, äfwen som Wästgöterna kalla ännu them som bo i Wermeland Wermer. När Joh: Magn: i sin Chrönika @ skrifwer om thetta Brawellinska slaget, säger han thet wara skiedt på året effter Christi börd thet trehundrade ottatijo och siuende, och altså skal thet wara förelupit några hundrade åhr förr än Oluff Trätilga ankom. När wi läsa P. Salani anmärckningar til Egils och Asmunds Saga @ så finne wi honom sättia Håkan Rings tid til Christi födelse, och är altså. thetta slaget skedt mycket längre tilbaka, än thet Joh: Magn: säger .


Af thesse ofwan sagde trenne historier, kan man nogsampt se och sluta at Wermeland hafwer warit bebygt och hafft sina egna regenter mycket långt för Oluff Trätilgas tid ; och altså fara the wille som begynna tiderächningen til Wermelandz uprödiande på thenna Trätilga; hälst emedan wi finna nu af desse upnämde historier, at tiden gådt ther med tilbaka åt minstone til Christi börd. 


CAP: V.


Om Wermelandz ödeliggande i några hundrade år.


Thet är intet fremmande för them, som något läst hafwa uti the Nordiska Historier, huru som många orter äro på dessa orterne i fordna tider af åtskilliga orsaker ödelagde, och utblåttade af inbyggare, och therföre komne at stå uti mörcker; så at thet land, som tilförne kunnat warit stort och härligit, thet är omsider så förwandlat, at ingen kunnat täncka eller tro något folck ther hafwa bodt. Samma ödesmål är och öfwergångit Wermeland, hwar om Messenius Sveopentatrop: @ således skrifwer, men således här förswenskat.

Så emedan then allmenna werldenes flychtighet och ostadighet hafwer omkulslagit så många Konungar, huru må man tå inbilla sig, at ju imedlertid hafwer owarachtighetenes swalg af Schyller och Charybder uti Swea Rike upslukat många Drottningar, Förstar, Friherrar och Riddare med otaligt annat folck af nedrigare stånd? Ja om then grymma ålders och tidernes Mord-Gudinnan hafwer så omildt öfwat sin macht emot thet stora och höga werldenes folck utan någon försyn eller skilfång, hwad skal man tå täncka om then ödeläggelse, som wåldsamligen och utan åtskildnat öfwat är på the fordom härliga och florerande riken uti Norden, på the många med konglig pracht och kostnat upsatte slätt, afguda-huus, Kyrkior, Tempel, fästningar, städer och hus? Ty the mächtige kronor af Finland,
Wermeland och Helsingeland, hwar uti the höga Kongl. personer med stor ståt och myndighet bodt hafwa, hwar äro the nu? Hwart och et af them emottager nu namn af tro och skattskyldighet til andra. En del af them ligga nu jämnade med jorden, som tilförne syntes til sina torn och högd hota himmelens fäste; en del af them gifwa icke thet ringesta teckn, ther något sådant hafwa stådt som lik’wäl i fordna tider hafwa kunnat med oöfwerwinnerlig macht emottaga fiendens häfftiga skått och anfall; ia thet är omsider ei thet ringaste ord om them, som tilförne och i förra tider kring hela werlden med största pris hafwa warit berychtade.

Så skrifwer Messenius.

Här torde någon fråga: hwad orsaker hafwa warit til sådana länders ödeläggelse? så wil man swara ther til, at


1) hafwa folckens myckenhet twingat them at öfwergifwa sina faders orter, och ther emot upsöka sig boställen på andra. Så skedde wid Babylons Torn, ty emedan folcket blef förmycket, at landet kunde intet föda them; therföre lät Gud tbem gå i stora myckenheter ther ifrån til the land, som ännu utan inbygningzmän woro, af hwilka stora hopar söckte sig bit in i Norden. När åter Norden blef så med folck upfyldt, at the intet kunde sig ther nära och uppehålla, hwar om är at se Eric. Upsal: @. tå samlade the sig i hopa, gorde här ifrån uttåg til andra orter, som rikare woro til födan, och antingen med inbyggarenas tillåtelse fingo sättia sig ther neder, och bruka landet, eller med wåld inkräcktade sig the platser, som the bäst gitta kunde; hwar om man kan läsa widlyfftigen Ol. Rudb: @ @ .

Korteligen och såsom i ett litet begrep til thetta, kan man se at then Comœdia, som af Messinio är hållen om Dråttning Disa @ @ @, hwilken innehåller thetta, at emedan i Upland war så mycket folck, at landet intet kunde föda them, gaf Disa det råd, at man skulle kasta lott, och på hwilken lotten föll, han skulle få någon säd, fara ther norr ut, och begynna til at upbruka obygda orter. Gemene man i Wermeland weta ännu af gammal Saga at berätta, huru thenna Disa gaf råd, at hwar och en som lotten föll på, skulle bekomma en hanske full med säd, och söka sig boställe, hwar bäst han kunde.

2) Långsamma krig förödde landen, at tå manfolcken wore utomlandz i sina krigzbeställningar, förminskades the som hemma woro årligen, at och å lychtone qwinfolcken gingo äfwen wäl sin koos, lämnades land och riken utan hopp at kunna mer förökas, som thet skedde tå the Amazoniska qwinfolcken ginge alla sin koos, at upsökia sina män, som warit länge borta Joh. Magn: historia @ @ @

3). woro almenna siukdommar som ther utödde landet, af hwilka ehuruwel icke många ther äro försporde i Norden, likwäl finner man uti Historierne, at tå de i the här warit, hafwa the sopat folcket hopetals sin koss. Enkannerlig talas om en död som kallas Diger eller Swarta döden , som skal hafwa gådt öfwer hela Norden. När man nu nämner Wermlandz ödeliggande, så måste man tro, at antingen hafwa alla trenne ofwannämde swåra tilfällen, eller någon af them warit orsak ther til. Ty thet faller af sig sielf, at emedan landet war obebygt uti Oluf Trätilgas tid, och han säjes af Scribenterne först hafwa thet uprögt, tå thet likwäl tilförne är bewist, at thet wid Christi födelse och sedermera waret et Konungarike, så kan intet annat wara, än, at thet i några år, hawfer legat öde af folck och hus. Här wid kan man achta thetta, at effter förbistringen på tungomålet wid Babel in til sielfwa utfärderne, ey under få år, woro ey stora och prächtiga hus, som höllo folcket qwar, ey widlyfftigt krus och prål, som intryckte kiärlek hos them at sittia länge qwar på et ställe, utan enfaldiga hyddor och skiul af barr och löf, samt ringa koyer af ofattat timmer war theras byggingar, som landsens första inbyggare bodde uti, them the och snart öfwergåfwo, när tilfällen ther til sig yppade, som man widare ther om kan se af Ol. Verel: not: til Herwara Saga @. Imedlertid ligger Wermeland (:efter som wi nu ther om tale:) såsom et öde land, inga åkrar, inga ängar, inga hus, intet folck, men skog, törne och tistel tager öfwerhand, alt ser ödligt (!), alt obrukligt ut. 


CAP: VI.


Huru Wermeland uprödies andre gången 
af Försten Oluff Trätilga.


* De två följande läggen, vartdera å 8 sidor, ha av någon anledning felpaginerats . På sid. 46 följer alltså sid. 39-46, 47-54; därefter har emellertid misstaget rättats,så att nästa sida har sitt rikliga n:r (63). Dessa sexton felaktiga paginasiffror anges här i marginalen inom ( ). Utg. anm.


När landet hafwer legat öde uti några hundrade år, som ofwan före talt är, och här hafwa gådt förbi wid pas sexhundrade och tiugo år effter Christi börd, som thet uträchnas af Ol. Rudb: Atlant: Tom. II men effter Joh: Magn: rächning åtte hundrade Nijetije ett år, (:hwar om och tilförne är nämt:), så händer, at sedan Swea Konung Ingiäld blef af Ifwar Widfarne, uti en så kallat siu Kongars saal i Upsala innebränd, hans son Oluff seendes sig ey strax kunna träda til regementet effter sin Fader i Upsala, flyr ther ifrån med en hop folck först til Nerike; men emedan han blef ther af Fadrens owänner widare förfölgd, therföre söker han up skoger här nedre, begynner them nedhugga och swedia, bygga hus och gårdar, af en obygd göra en bygd och et wackert bebygt land, ther folck af förnämare och ringare wilkor sedermera tilwäxte; hwarom Snorre Sturlenson berättar i Norska Kongars Chrönika @ och Ynglinga Sagan @ @. Begynnelsen af thetta uprödiandet förmenes wara skedt aldraförst på then ort i landet som nu heter Wermeskog, som tilförne i thet första Capitel är omtalt. 


Thenne Förste i Wermeland blef sedermera af gemene man kallat Oluff Trätilga, af then orsak, at han lät hugga ned skogen och lät ther af tilreda tilger at inlägga uti husen, som ther om kan läsas förutan andra Messeni Skådetorn @. Effter thenna tiden blef Wermeland mer och mer bebygt, tiltog i myckenhet af folck, regerades af sina egna Konungar, hwar om är at läsa hos förenämde Snorre Sturleson och Ynglinga Sagan.


CAP: VII.


Om Wermelandz Wapn.


Wapnet af Wermeland finna wi icke altid wara lika afsatt, ty Vexionius descript: Sveciæ @ gör thet til en järf eller vilfras som han på tyska kallas. På latin Gulo. Ther med håller Messenius i Sweriges Rikes Skådetorn @ som säger at Wermeland förer en Järf uti hwit fält: Detta ofwannnämde wapnet är somsider förbytt til en Örn med uträchta wingar, såsom man thet igenfinner dels på Rikzaln i Stockholm, för än han bran, dels på landetz krigzfaner, dels i kopperstycken, til exempel then Swenska Bibilen in folio tryckt år 1618 @. * (I orig. Handskr. står 16. Årtalet utfyllt av utg). Om denna ombytning med wapnet påminner och en wår landzman studiosus Jonas Laurentii Vismenius, som år 1637 uti sin oration hållen i Upsala säger, at Wermelandzwapnet, som tilförne war en Järf är sedermera förbytt til en Örn. Thesse förändringar i landetz wapen äro skedde theraf, at annorlunda ansågz thet i the gamla tider annorlunda sedan, nemligen först såsom ett Rike, Grefwedömme, så at ther effter togz och wapnen ther til, först en Järf och sidst en Örn, hwilket thet ännu behåller; om hwilka förändringar man strax här på i följande Capitel wil tala. 


Cap: VIII.


Huru Wermeland bör wara ansedt i the gamle tider, och huru thet bör anses, såsom thet nu är.


Uti thet fierde Capitlet är bewist, at Wermeland hafwer warit ett konungarike för sig sielft, och haftt sina egna Konungar, af hwilka man ingens namn igenfinner hos scribenterne, för än Gauthes Alrics son, Swea Konungz som stridde med Gestblind, om hwilken Alrics regementz tid alla komma öfwerens hafwa warit antingen litet förr eller litet effter Christi födelses tid, som tilförne är berättat. När man nu ifrån the äldsta tider wil anse Wermeland, in til thenna tiden, så är thet i åtskillig art förändrat, ty tå thet var ett rike, så bestod thet icke allenast af then ort, som nu i dag serdeles bär namn af Wermeland, utan ther til hörde och i then tiden Dals Land som härifrån ligger söder ut. Hwar på Joh: Magn: i förtalet til sin Chrönika @ synes peka, tå han nämner at Dal och Wermeland ligga norr om Wener. Af Carlstadhs äldsta protocoll år 1594 ser man at Landzhöfdingen öfwer Wermeland hafwer och tillika styrt Dalsland, och altså bägge warit under en höfdinge i then tiden. För denna orsaken är Dalsland altid wordet kallat och kallas ännu Wermelandz Dal, emädan thet hafwer i the äldre tiderne warit styrt af them som regerade i Wermeland. Än i dag äro aflefwor ther af: ty ehuruwäl Dalsland lyder i alla werldzliga ärender under sin egen Landzhöfdinge, likwäl i alla andeliga mål hörer det til Consistorium i Carlstad. När thetta land ansågz som ett rike, så hafwer och fordom Dalerna, nemligen Wäster och Österdalerna i Wessmanland legat der til, hwar om Ericus Upsalensis talar @ och Messenius i Sweriges Skådetorn @samt Vexionius Epitome Sveciæ @ Förutan thesse landzorter, hafwer och en del af Norige lydt här inunder, som heter Solungen: hwilket är at se Joh: Magn: Crön: @ och Crantz. descript: svec: @. Om Dalelagen.


När Wermeland ansågs såsom en Jarl eller Förstendömme, så berätter Snorre Sturleson i Norska Kongars Chrönika @ at Halfdan Huitben, som född war i Wermeland af Swensk Konungslig stemma, men blef sedan Noriges Konung, satte effter sig en Jarl, som landet regerade. Så wete wi och, at Glorwyrdig i åminnelse Konung Carl den IX, medan han war Förste, hade Wermeland under sig såsom ett Förstendömme.

När landet blef rächnat för ett Grefwedömme, så bör ther med förstås endaste then orten, som än i dag bär namn af Wermeland, och hafwer sitt wapen af en utflächt örn, som uti ofwan nämde Capitel är omtalt. Messenius uti Sweriges Rikes Skådetorn @. uprächnar ibland andra Grefwedömmen Wermeland för thet ottonde i ordningen. Eliest är at weta, at när Swea och Giöta blefwo et rike tilsamman med sina behörige länder, som the nu äro, och Sweriges wälde strächte sig til många delar, tå bestod thet til en del af Wäster Giötland, en del af Wermeland och en del af Marck tilhopa, samt alt thet som ther til lyder, som wi thet läsa uti K. Ol. Haraldsons Saga @.

Cap. IX.


Huru Wermeland hafwer warit tilförne, och är nu fördelt, til sina wissa Sysslen, som the nu kallas.


Sielfwa Wermeland, som man thet nu egenteligen kallar hafwer warit i the äldre tiderne fördelt til twänne delar af hwilka then som är på östra sidan om Thing-Walla-Ö eller Carlstad, är kallat Östre Sysslet hafwer innehållit thessa härader nemligen, med Wissnums, Ölme-Kils-Frikzdals-Elfwedals härader med Fernebo Bergslag; hwilka alla äfwen så uprächnas i den Oration som hållen är om Wermeland i Upsala, och i det 7:de Capitlet nämt är. Här tilägger man then tracht i Öster Syslet som kallas Carlskoga, hwilken är i then senare tiden begynt at upbrukas mer och mer, synnerlig uti Hertig Carls den IX:des tid , och af honom sitt namn bekommit. Thet Wästra Sysslet bestod af alla the härader som wäster om Carlstad ligga, och äro Jösse-Gilbergz, Näsetz och Nordmarckz härader hafwandes hwart sysslet sin Cronofogde som the almänna bestälningar kronan tilhörige effter Landzhöfdingens befalningar afgör.

Hans Högst Saligstel May:tt Konung Carl den XI. giorde någon förändring med thesse twänne Sysslen. Ty emedan thet befans, at bestälningarna blefwo sa widlyfftiga, at the ey gärna i rättan tid kunde af twänne Befalningzmän afgöras; Therföre uppå Sahl. Landzhöfdingens Gustaf LiljeCronas

påminnelse blef af thesse twänne Sysslen, thet tredie gordt, och kallat Mellan Sysslet, emädan thet är belägit mitt emellan the twänne andra beståendes thet af Näset, Kils och Elfwedals härader, tillika med Carlstad, Grafwa och Hammarö Sochnars Tingslag, såsom thet nu kallas: hwar wed then tredie Cronofogden sina bestälningar af gör.


Cap. X.


Om Bergen i Wermeland och 
hwad Nytta the hafwa med sig.


Såsom bergen Ida nogsamt uti the gamlas skriffter äro bekanta, hwilka såsom en rygg sträcka sig längst ifrån Norden och Lappland, men sedan widare gå alt mer och mer i söder, altså kan man med skiäl säja, at om Ide berg någorstädz äro at igenfinnas, the tå säkrast finnas igen uti Wermeland, Ty at man förbi går the bärg, som utom wårt land ligga, och likwäl såsom med en kädia til wåra sammanbundne äro; så wil man berätta, at thesse berg taga in i sielfwa Wermeland sin begynnelse wid Eda Sochn uti Kiöls gield strax hit om Norska gräntzen belägen, hwaräst the begynnes och sedan lika som med en rygg skiuta sig öfwer hela landet, och långt ther utom genom Dalsland och så widare söder ut. At gifwa namn på alla bärg, äro omöjeligt, emedan the äro orächneliga ; utan såsom folcket effter gård-och bya-namn eller annor tilfälle hafwer kallat them, så worde (!) the ther effter ännu nämde. Men angående nyttan som bärgen så är then så wäl i the gamla tider, som the yngre icke ringa. Ty, först, folcket hafwa i äldsta tiderne, såsom thet berättat är i andra Capitlet, betiänt sig af thesse berg at upsättia på them Warar eller witar emot fiendens ankomst ifrån Norige, altså än i dag brukas samma sätt, at landt-folcket wid krigztidernes begynnelse upstiga på bärgen, utse ther, hwaräst the beqwämligast kunna upsättia the samma Warar, thet är små upbygde torn af allehanda fet wed, hwar wid om faran är stor och nära förhand, några karlar stå wacht dag och natt, men ther ey sådan fara kan i hastighet wäntes, lemna the Warerne utan wacht, warandes the likwel hwar stund tilredz at om någon hastig skrämsel af någon starck fiendens ankomst förnimmes, dem strax at itända, så at på en kort tid, hela landet hafwer tecknat fiende är på gång. Sedan hafwa och bergen en annan nytta med sig, i det de upwarma jorden och göra henne bittida skickelig til åckerbruken. Ty solens strålar, som kastas emillan them öfwer hela landet, arbeta så starckt at åckrar, ängar och skogar taga strax om wåren sin gröda, samt om hösten behålla then länge. Så finner och boskapen af får och fä uppå them som låga äro och wid thes rötter, god bet; förthenskull föra walhionen sin bodstad thet mesta the kunna til thessa berg, ther at undfå bättre must i gräset än annorstädes. Bergen hafwa och wacker skog på sig, hwilken när han får sin rätta tid at wäxa på, giör han wackert timmer af sig, som tienar icke allenast til wed, utan och til master, af Spirer, bräder och dylika många andra saker. Mångastädz gifwa the och rinnande watn ifrån sig, som falla neder på däldar och slättmarcker, hwar af the fuchtas och fruchtsamma blifwa. I thet öfriga hwad bärgen gifwa för nytta med sig til järn bruken här i landet, thet skal nämt blifwa, när man kommer til Capitlet om Bergslagen i Wermeland.


Cap. XI.


Om Wemelandz Skogar.


Thessa kunna icke så just rächnas eller namngifwas, ty thet är nästan ett sammanhang med skog then ena til then andra öfwer hela landet: och hwar thesse gifwa någon öpning, ther är bygden uprögd, och åkerbruk anlagde. Vexionius uti sitt Epit: @ uprächnar fuller thessa skogar såsom the besynnerligaste, nemligen, öster om Carlstadh, Letestigen och Boderne, hwilka in til Nerike gräntsa, Carlsskoga, som och gräntser åt Nerike. Sedan på wästre sidan om Carlstadh nämner Södermo och Glafwen eller Glafz Skogen, som han nu kallas: men thet är at weta, at förutan thesse ofwannämde fem skogar, äro många andra äfven så stora; ty som tilförne sagt är, the bindas ihop med en rygg öfwer hela landet, ther icke jordmånen är upbrukat til åker och äng, och ännu upbrukas kan. Rastan på Näset Ibland alla skogar i Wermeland, så är Eda skog mycket namnkunnig i the gamla historier såsom i Snorres Chröniker, Konunga Sagurna och andre @ @ @, af hwilken skog en stor del ligger in i Wermeland uti Kiöls giäld och Eda Socken ther uti wacker bygd är anlagd. En del af denna skog går utom Wermeland in på then Norska grentsen som ther kallas Edz skogen. Hit bör och rächnas Tolfmils skogen, som begynnes i Wermeland uti Elfwedals giäld, Sochnen Dahlby och öfwerste gården Stöllet wid namn. Denna skog är å den sidan gräntz och landamäre emillan Dalerna i Wästmanland och Wermeland. Genom denna skog reste fordom Konung Swerre ifrån Norige in i Swerike och Jernbärareland, såsom thet då kallades, thet är Wermeland, hwar om läses i Konunga Sagerna Cap. CCCCLX. p. 418. @ @. genom hwilken skog och hans högstsaligste May:tt Konung Carl den XI reste år 168?. tå Hans May:tt kom fram wid gården Stöllet och sedan reste til Prästegården och så widare , hwar om skal talas i ett annat Capitel här effter.

Man wil icke wid detta tilfälle förtiga de trä, som i desse skogar af någon dyrbarhet finnes, som äro Aal, Alm, Apel, Asp, Benträ, Biörck, Book, Ek, En, Fläder eller Hyll, Fur, Gran, Hassel, Ilster, Lind, Lönn, Rönn, Oxel, Pijl, Tall, Törne, med flera andra som man här förbi går. Alla af dessa trä pryda icke allenast wåra skogar, utan gifwa ther wid os allehanda nyttigheter. 


Eliest hwad fördel landet hafwer af desse skogar, thet kan bäst finnas ther af, at ther uti fånges icke allenast the diur som gifwa mat af sig såsom Biörnar, Elgar, Harar, Rådiur, utan och andra såsom, Bäfwer eller Biur, Ickorn, Gräfswin, Hermelin, eller lekat, igelkått, mård, otter etc. af hwilka man sina behöriga nyttigheter hafwer. 


Så äro ock skogerna fulla med foglar, nemligen åckerhöns, änder, Bofincke, Giäss tamda och willa, Giöök, Häger, Höök, Kiäder, Lereker, Orrer, Örn, Swaner, Sparf, Skate, Stiglissor, Trast etc. Alla kan man icke här rächna, emedan the hopetals om os flyga, större och mindre, dels siungandes, dels och intet siungandes, at man förtiger kajer, korper, kråker, Nattskiähver, Rördromar, Ufwer, Ugglor och dylika flera. Ja Wermeland må wäl kallas et fogla-näste, emedan merendels alla the foglar som i Norden sitt hemwist hahva, finnes här i landet.

Af thessa skogar hafwer och landet en stor nytta, effter som förmedelst höga öfverhetens Nådiga tilåtelse en ansenlig myckenhet af träwirke ther afberedes, såsom, Master, om hwilka särdeles män beställa, som kalles Mastehuggare, the på wissa skogar, synnerlig i Gilbergs, Jösse, Nordmarckz och Frikzdals härader stora påster ther af fälla och tilreda, them till farwatnen med folck och Creatur nedersläpa, och sedan siöledes til sina wissa orter utföra. Af then skog som icke tienar til fulkomliga master, tilreda the Sig blåcker och spirer, såsom the kallas, hwilka 
i farkoster uplägges och bortföras. Åtskilliga slag af timber, så til byggningar som bräder förskaffas ther af iämwäl til en ansenlig myckenhet, hwilka lägges en dels i flåttar en dels i skuter och til sina wissa städer afföras. Af skogerna brännes och tiära, ther af icke allenast hwar hushållare för sin person kan hafwa så mycket som han behöfwer; utan ther af kan ock mycket försäljas til the fremmande. 


Man wil ey här förtiga, at i Wermeland hafwer i forna tider warit ett stort tiärebruk kronan tilhörigt, och thet wid then ort som Thingwalla hetat, ther Carlstad nu är. Ty mitt emot Långöen (:som then orten kallas:) wäster på andra sidan om stora Elfwen, på then slätta planen, som sluter utföre och kallas Romstad, war i förra tider ett sådant tiärebruk uprättat, med sina behöriga hus, ugnar, pannor, ränner, kiärill och dylika saker, til hwilket fördes wed til tiäre brenneriet, som ther af sin wärckmästare skiöttes; kunnandes man ännu minnas tilbaka sielfwa huset, som ther til warit upbygt, med dylika andra saker som ther til behöfdes. Men sedan ägerne blefwe lagde til then nya staden, som på Thingwalla bygdes; så blef och thetta tiärebruk ödelagt och aldeles förstört, warandes ther på nu åker och äng anlagda.

Hwad näfwer tages af Biörckeskogen och bast af Lindeskogen årligen, thet är nogsamt bekant, enkannerligen i Gilbergs, Nordmarckz, Jösse och Frikzdals häraderne, hwar ifrån många skuteladningar utgå genom Westgötland til Giöteborg och så widare til fremmande orter.


Man bör icke heller förgäta skogen, at man af honom kan få hugga swiediefall, them brenna, ther i så wintersäd, hwilken sedan ymnigt wäx och Landtmannen ymnigt förråd til bröd gifwer. N. B. Kohlningar

Skogerna äro och rika af bär effter årstiderne såsom besynnerligen, Blåbär, Hiortron, Hallon eller Bringebär, Lingon eller Krösebär, smultron eller jordbär, hwar af allehanda saker beredas, som til kiöken tjena. Förutan thesse äro andra bär som ymnigt fuller wäxa, men ej stort achtas såsom Biörnebär, Jungfrubär, miölbär, af hwilka senare, med sielfwa riset til stor myckenhet föres til garfware husen, som tiena til oxehuders beredning: förutan många andra slags bär, som man här förbigår.


Cap. XII. 


Om Siöerna i Landet.


Nu wil man komma til the siöer som landet hafwer, och them uprächna; ehuruwäl man kan them ey lättare rächna än tilförne skogerna, ty hwart man wil här resa, ther får man altid watten för sig större eller mindre. The störste som i landet äro och the märckwärdigeste wil man upnämna. 


I. Uti Nordmarckz härad är

1. Stora Lee, om hwilken kyrkioherden i BlomskogH:r Andreas Lindgrenz hafwer thetta efterföljande upsatt och öfwersänt år 1714. D. 6 septemb. Stora Lee är siu miler lång, men bred på somlige ställen ⅛ dels mil, somlige städz smalare, rächnandes ifån Tyxmarckz fors til Edzbotten på Dal, och giör til en del skildnat emellan Norige och Swerige här i Nordmarcken på then wästre sidan, nemligen ifrån Sikeuddes först i Biskops holmen så kallat, och sedan i Kiene udde. Rundt omkring honom äro mycket höga och branta bärg, stora diup wid alla strander, hwilka på många ställen intet kunna grundas; ty en man en gång, ther när in til boende, som än lefwer, wille försöka om han skulle finna hans botten, och med snöre af några hundrade famner ther effter söckte, fan han likwäl ingen, utan märckte at när snöret blef updragit igen, war stenen, som ther wid för nedersänckandetz skull var bunden, bortfallen, och snöretz yttersta ända syntes wara såsom en swart liusebrand. I thenna siö äro Nijotijo och fem holmar, med öyar och stora skiär, af hwilka ett allena är bebygt med några små nödwändiga huus, och ett litet åckerbruk ther wid. Siellwa holmen kallas Biskops holmen, och är delning, som förr är sagt, emellan Swerige och Norige på then sidan. Siöen är mycket osäker at öfwerfara om winteren, emedan han somlige städes ligger, och somlige städes går öpen. Mycket swår är han jämwäl om sommaren att öfwerfara, tå starckt wäder är, effter som hans wågar(!) gå då mycket hårt. Ofwannämde kyrkioherde förmenar at denna siö skal hafwa bekommit sitt namn af lee eller led, som är ett gammalt ord och utnämnes eljest Leidur thet är led, ful, stygg , emädan han af förberörda stygga bärg, stora diup, swär öfwerfart är them när wid boende och resandom nog led, stygg och swår.


2. Then andra siö i Nordmarcken är Lee Lången, så kallat, som tager sin begynnelse wid Ränckeforsen, genom hwilken sielfwa stora Lee utfaller, och skall om samma fors i följande Capitel widare berättas. Lelången som sin begynnelse tager wid denna Ränckefors, är fyra miler lång, och går söder ut til Bergström och Ertmarckz sockn på Daal. Wid honom äro twenne kyrkior belägne, af hwilka then ena är Trankil, som med taktegel är täckt, hwilket ingen annan kyrka hafwer i Wermeland, och sedan Wårwik, som fuller i alla werldsliga mål lyder til Dals Land, men i kyrkiosakerne til Wermeland, Nordmarcken och Blomskogz Pastorat. The som boo i thenna bygd, hafwa af thesse twenne siöar then nyttan at the få ther igenom utföra thet timmer, som the til andra orter försälja.


3. Tredje siöen är Jernsiöen, som emellan Silbodals och Sillerudz Socknar ligger mycket högt, en half mil öfwer på alla kanter, mycket diup och therföre fryser nödigt, så at han sällan blifwer reseför, han faller sidst ut genom twenne Forsar, en wid gården Trankil i Sillerud Sockn och Lyses gård ther sammastädes.


4. Fierde Siöen är Östre Sillen twå och en half mil lång, men mycket smal, faller ut wid Krokeforsen åt Dal, och går ther igenom sedan i annat watn åt Kiöpmannebro, och sist i Wenner. Om thesse sidst nämde siöer hafwer kyrkoherden i Sillerud H:r Jonas Ekman gifwit sin berättelse år 1714. med sådanna ord: Hwad thessa twenne siöer widkommer, så äro the för Nordmarckz härad en besynnerlig wärn i krigztider; ty om sommaren dierfwes fienden ey gierna gå ther öfwer, för theras längd och bredd skull, samt stora siögång under hård storm, synnerlig emedan inga behöriga fartyg finnes ther wid, och om wintren läggia the sig mächta sent, för sina stora diup, samt kunna ey blifwa före at färdas, om icke särdeles starck winter är.


II. Uti Jösse härad är

1. i Kiöls giäld stora Räncken belägen, som begynnes wid Noresund och Flugnes edet, sträckandes sig en mil lång ut til sanden wid gården Ränckes Eedet i Elgå Sockn, hwar om ett sådan rim i fordna tider är giordt.


Från Flugnes Land
 Til Ränckes sand
 Är största mil i Wermeland.


Siöen är eljest mycket diup, omkring satt med höga berg och skogar, samt ther emellan wacker bygd anlagd. 


2. uti Stafwenäs giäld på högra handen är först Glafzfjorden , så kallat af Sochnen Glafwa eller som hon fordom kallades, Gladewald, igenom hwilken han går, hafwandes sin begynnelse wid Jösse forsen i Elgå Sockn, hvaräst han fuller kallas i förstone Elgå-Fiorden; men är likwäl ett watn på twenne mil wid pas ut til sielfwa Glafwa, hwar ifrån han afgår, först ut til Biörnefiorden, något på andra sidan om Stafwenäs, fallandes sedan genom Gilberga ut genom Säfleälfwen i Harefiorden wid Kila och sidst i Wener. Genom thesse watn gå the skuter som ifrån Jösse och Gilbergz härader föra bräder, tiära och näfwer til Wennersborg och Lidkiöping, hwar ifrån samma godz afgår sedermera til Götheborg och så widare. Igenom thessa farwatnen gå och the flåter som äro ihop lagde af Master och bräder, som föres åt Trollhettan, skola släppas ther igenom och så widare til Götheborg.

(3) Sedan på then wänstra sidan i thetta Jösse härad och Brunskogs Socken är Wermelen, som sin begynnelse tager wid gården Wicken strax norr om Brunskogs kyrkia, går ut genom Skiermenäs sundet, ther han åter öpnar sig til en stor widd, in til thes han åter tager ett utfall genom Swinesund i Wermeskogs Socken och lycktas wid Borgwikz älf. 


(4) När man widare reser Brunskogs och Boda socknar igenom, så möter then tredie siöen tämmelig lång, som kallas Säfwulen, öfwer hwilken alla resande skole fara om wintertiden. 


III. Uti Kils härad och socken äro

1. twenne siöer som kallas Hynner, af hwilka then öfre går genom ett mycket kort och trångt sund wid gården Ilberg in i then yttre, som något längre och bredare är än then öfre. Thesse siöer äro märckwärdige therföre, at af theras namn kan bewisas thet slags folck hafwa warit i wermeland, som eljest i historierne kallas Hunner, och ther om i ett serdeles Capitel här effter skal talas.


2. Uti Ullrö Sochnar i thetta Kils gäld äro *Återstoden af sidan är blank. Utg. anm.)
---------------------------- ---------------------


IV. I Frykzdals Härad och Gield är.

1. then stora siö Fryken wid namn, om hwilken Prädikanten i Emterwik H:r Ol. Morell hafwer gifwit thetta effterföljande wid hand. Siöen Fryken räcknas ifrån Frykzände (:är begynnelsen af siöen i thetta Gield norr ut:) och til gården Frykstad (:är slutet theraf söder ut:) i Kils socken, 8 mil lång, merendels bred en fierdings wäg, och mångenstädes öfwer 150 famnar diup. Eliest hafwer man at weta, at hela siön delas således, at en kallas then öfre Fryken, och den är som begynnes wid Frykzände, som sagt är, den andre kallas nedre Fryken, och är samma som lycktas wid gården Frykstad i Kils socken. Ifrån den öfre skiuter sig ett sund tämmelig långt, hwilket hafwer gifwit then förnämste socknen af Gieldet och Moderkyrkan samt Prästegården theras namn at then kallas Sundz socken, Sunne kyrkia och Sunne Prästgård. Ofwannämde Morell berättar och at denna siö Fryken upkaster i stormwäder på många ställen, synnerlig wid Kyrkio udden i Lysewikz socken en hop swart sand, tung och jernachtig, som tvifwels utan lärer förordsakas af några jernmalms bärg i siöen liggande.


2. Uti thetta herad och Lysewikz socken är en siö, som kallas Lysesiö uppå bärgen högt belägen, uti hwilken thenna effterföljande hendelse är skedd, hwar om så så wäl Prosten och Kyrkioherden Magr. Sven Vigelius, som förr nämde H:r Ol. Morell hafwa gifwit wid handen, Det tildrog sig för några år sedan at en piga, som rodde ther på söen, blef af Skyen med båt och alt thet hon med sig hade, så högt upfört i wädret, at hon syntes för them, som på landet stodo, lika högt med skogstopperna, och ehuru wäl litet hopp war om hennes lif, effter båten blef uti nederfallandet emot watnet sönderslagen, wardt hon dock wid lif behållen, emädan folckehielpen war nära wid handen.


V. Uti Grums härad och Nors Giäld wid Segerstadz sockn möter siön Wener, som merendels til sina wiker, går icke allenast hit til thessa orter, utan och til Carlstad, Hammaröen, Wessehärad, Ölmehärad, Christenæhamn, samt Visnums och Kils orterne å the sidan öster ut.


VI. Uti Wese härad och i Wese sockn

1. är Panckesiön så kallat, en inwik af Wener.

2. I Foglewik Socken är Grensiön, som begynnes wid Alsters gård och lycktas wid gården Gren; är en wik af Wener.

3. I alster socken är först Alsteren, som har sin begynnelse wid gården Edzgatan i Carlstadhs socken belgen, och sit slut in emot Alsters kyrkia. Sedan är Gapelen eller Gasperen, som han och kallas, hwilken beynnes wid Forsnäss hammerbruk, och i ämmelig längd och bredd går öster til Norums Hammarbruk. När man hafwer rest öfwer Edet wid Norums bruk, möter först Norums siön, som räcker up til Ny-Edzlandet, och tå man rest in til Giästgifwaregården Bors i Ny-Edz sockn.


VII. Uti Fernebos Bergslag äro först tränne siöer som giöra belägenhet af Philipstad, af hwilka å then wästra sidan är Fernsiön, en liten siö wid pass en fierdings wäg lång, å then norra sidan är Lärsiön en half mil lång, å then södra sidan är Daglösen en mil lång och tämmeligen bred, på somliga ställen, hwilken fördelar sig ett stycke ifrån Philipstads landet såsom til twenne grenar, af hwilka then högre går til Asphyttan, then wenstre åt Kroppa sockn.

Öster ifrån Philipstad wid Päders bergz Malmgrufwa är Yngeren en lång och mycket bred siö, hwilkens botn, som man kan se på otta eller nijo famnars diup, synes hwit, när wädret är lungt och stilla, förmenandes man ther in under wara malm berg, som giör at watnet synas(!) ofwan på hwitt. Så äro och här längre öster i denna Bergzlag siön Hårsiön, Långbanen, och Gåsebors siön. En fierdingswäg öster om Yngeren ligger en siö som kallas Saxen, ther ifrån the Saxer förmenes wara komne, som är at finna af Ol. Rudb: Atlant: @ . 


VIII. Kroppa Bergzlag och socken har en siö som kallas Östersiö .. mil lång och .. bred, hafwandes i sig en Öö, liggande, som heter Ridders Öö, hwar om effterföljande gammal Segn är at nämna. En mandråpare hafwer i forna tider tagit sin undflycht til thenna Öen, och der ifrån skrifwit bref til öfwerheten, begärendes nåd och skonsmål. Han gaf ut sit bref på detta sätt: Af Ridders Ö J Öster-siö Ther äter en Riddare Fisk utan brö . Öfwerheten lät effterfråga, om någon ö wore uti Östersiön, som det hafwet kallas (:Mare Balticum:) på det man kunde finna samma man igen, som begärte nåd. The läto honom och få weta, at när han wille gifwa sig an, och hwar then Öen wore belägen i Österhafwet, som kallas Ridders Ö, så skulle han få nåd. Han uppenbarade strax, at denna siö i Kroppa socken heter Östersjön, och ther ligger Ridders Öen; hwar effter han fick skonsmål för sin gierning. 


IX. Uti Wissnums härad och Rudksoga Socken är Skageren, som skiljer Wermeland och Nerike åt på then östra sidan om Letstigen.


X. In om Carlskoga Bergzlag är * Här är några raders tomrum lämnat i manuskriptet. (utg. anm.)
-----------------------------------------------------------


Thesse ofwannämde siöer äro Wermeland the största och namnkunnigaste samt hafwa förmonen fram för the andra i landet. The andra kallas insiöer, emädan the ligga in emellan socknerna och gårderne, och äro somlige af tämmelig widd och bredd, af hwilka man snart kan säja, at thet är knapt någon gård i Wermeland, som icke hafwer någon siö. I gemen at säja så äre intet många gårdar, som fast the icke just ligga wid siöstranden, hafwa the likwäl sina ägor ther in til gräntzande, hwarmedelst the få nyttia samma watnen sig til godo som sagt är. Så äro och här i landet otaligt många kiern, som uti skogerna, ängerna, måserna och up i bergen ligga.

CAP. XIII.


Om 
The namnkunnigeste Elfwer och strömmer i Landet.


Man wil i detta mål följa then ordning, som i näst föregående Capitel är i acht tagen om siöerne; begynnandes först i Wester och altså.

I. Uti Nordmarckz härad och Trankils socken är Räncke forsen, som går utur stora siöen Lee neder i en annan som kallas Lelången, och är tämmelig hög til sielfwa fallet, som skier mitt igenom twenne bergzklippor, i hwilka många äro omkomna, som tå båtema warit nära komna in i sielfwa sluken af strömen, hafwa the ey kunnat komma ther utur, utan måst gådt ther utföre och altså blefwit borta. Kyrkioherden i Blomskog H:r Anders Lindgren berättar, at en man som ännu lefwer, for således en gång utföre thenna fors, men hade den lyckan, at han blef frälst, och kom med lifwet ther ifrån.


II. Uti Jösse härad och Kiöls giäld och Sockn är

1. Kiöls-Elfwenm hwar uti qwarnar och sågar äro bygde.

2. I Eda Sockn är Morast Elfwen, hwaräst i forna tider en Skantz warit anlagd emot the norskas infall.

3*. I Elgå Sockn och Capiteins bostället Berg, är 1. Göseforsen wid namn en lång och stor fors, hwar uti qwarnar och sågar äro. 2. Elgån wid Elgå gård, ther uti hammar bruk, qwarnar och sågor äro. 


III. I Gilbergz härad, Stafwenäs gield och Glafwa Sockn är 1. Glafz forsen, en tämmelig stor fors, hwar uti hammar bruk, qwarnar och sågar äro bygde. 2. Gilbergs Elf, som går Herre gården Odensstada och och Gilbärgz kyrkan förbi neder til Nysätters bron, och så widare, genom hwilken alla farkostar som komma ifrån Jösse härad skola gå. I denna elf äro qwarnar och såger.

I Långserud Sockn är, * Här verkade Sara Nordgren och anlade Nedre Kohlsäters Stålhammarbruk --------------------- ---------------------*Här är några raders tomrum lämnat i manuskriptet. (Utg. anm.)
Långseruds socken ligger nordväst om Säffle kring Lillälven. I söder ligger sjön Eldan med Eldansnäs gård. Eldan avrinner genom Lillälven och nedströms ligger den lilla Lången. Här fortsätter Lillälven förbi Långserud kyrka och mynnar i sjön Aspen. Bland övriga sjöar i socknen kan nämnas Öjesjön, Vålungen, Björnklammen samt Fjällsjön.

IV. I Näs Härad och By Gield är Säfle Elfwen, hwilken Elf Ol. Rudb: Atlant: @ @ , kallar Sifhells elf under 59 graden af Polens högd, och skal wara så kallat effter Gudinnan Sifhella, thet är en Bergz gudinna som här i Norden uti forne tiderne skal wara dyrckat, och hafft sit hemwist emillan Kiölen och thenna orten; hwar om widare skal talas i Capitlet om then afguda tienst, som warit i Wermeland. Genom thenna elf gå alla the farkostar, som til Wästgiöte sidan ifrån Jösse och the andra ther wid liggande härader sina master, blocker, bräder, tiära, näfwer och bast utföra, först i Wener, och så widare tijt the sig ärna. Thenna elf afgår genom en trång öpning til Wener, som folcket kalla Låka eller effter gamla Giötskan Loka, hwilket betyder så mycket som et hål eller liten port effter Ol: Verelii uttolckning i sitt Lexico Scandico@, så at slutet af denna elf är öpningen til store siön Wener. Om thenna elf kan blifwa tilfälle mer at berätta, när man kommer til upskrifningen af then Afgudiska tiänst, som i forna tider warit i Wermeland. 


V. Uti Grums herad och sockn är Borgwikz eller Boreself, som sitt namn hafwer af then Konung i Norden Bore, eller Sadur kallat, och hafwer sitt ursprång bekommit så wäl af wåra Idäiske eller Eda watnen, som serdeles af then stora siöen Wermelen, utur hwilken hon faller Borgwikz gård förbi neder uti Kattefiorden wid then 59 graden af Polens högd och 12 scrup: som somliga förmena, eller som Ol. Rudb: sätter henne emillan den 64 och 66 grad af Polens högd. midd: lin. 41. vid. Atlant: @ til hwilket Capitel man kan och lägga thet XXVIII @ , hwaräst man finner handlas om alt thet som man om Bore hafwer at weta, af hwilken thenne elf sitt namn bekommit. I denna elf är hammar bruk, qwarnar och såger bygde.

VI. Wid then östra sidan af Wermeland Kils härad och Frykeruds Sockn är 1. Frykerudz Elfwen, som sitt utlop hafwer af siön Fryken, och gör et mycket starckt fall wid the höga backar, som kallas Frykerudz backar, öfwer hwilka, så wäl som sielfwa Forsen, the resande å den sidan hafwa at fara så wäl winter som sommar. At thenna Elf hafwer bekommit sitt namn af stora siön Fryken, thet är klart af sig sielf, emedan hon ther utur går; menat Fryken tagit sitt namn af then Frigge, Frygge eller Frye som war med Argonauterne at hämta ett gullskinn som i Colchos bewarades af en drake thet är bewist i et annat Capitel af thenna beskrifning. Eljest är i thenna elf wackra såger och qwarner upbygda. 
När denna Frykerudz elf hafwer giordt sin fart wid pas twå mil länger neder, så tager hon ett annat namn, och kallas Nors Elfwen, effter som hon löper genom Nors Sockn, är mycket diup och faller sidst uti Wener wid gården Jerpeta, Thenne elf giör wid gården Tråssnäs ett stort fall, hwar uti hamrar och qwarnar äro bygde.

2. i detta Frykzdals härad och Öster Empterwik sockn är Empta Elf, af hwilken sielfwa socknen och kyrkan förmenes hafwa bekommit sitt namn, och kallas Empterwik.

3. uti samma herad och Lysewikz sockn är Lysa Elf, som rinner utur Lyse siön, och gifwit socknen namn ther af, i det hon kallas Lysewikz sockn. 


VII. Nu wil man komma til Store Elfwen, såsom hon merendels kallas, eller som hon i senare tiderne är begynt at nämnas, nemligen Clara af sitt klara watn, som hon förer, om hwilken man thetta effterföljande wil upsättia, ehuruwäl något widlyfftigt. Thenna Elf säger studiosus Bencht Piscator i en skriftelig berättelse som han gifwit åhr 1715 hafwa sitt första ursprung långt nordwäst i Norige utur en stor tufwa af en myr, ther ifrån hon sig delar i tre grenar, af hwilka then ena löper Noriget utföre, och hetter Glomma, den andra åt Elfwedalen i Wermeland och kallas Clara, och den tredie till Dalerna och kallas Silian. Dalh Elfven hetter hon.

Siljan är en

Siö i Dalarne

och Leksands Sochn
Ju längre hon ifrån sin kiälla utgår, ju mer och mer tiltager hon i tilwäxande; och såsom många andra watn i henne inflyta, så föröker hon icke allenast sin bredd, utan giör jemwäl då och då en starckare flod. När hon släpper Norige, hälsar hon först på wårt Elfwedals herad; warandes hon som ofwannämde Piscator säger, emellan Dalby äng och Eke heradz Prästegård så ren, at man får bruka båt obehindrat in emot 7 mil upföre och utföre. Wid södra ändan af bemälte äng löper hon med någon fors uti en liten siö, sedan längre up til gården Höljes forsar hon esom offtast. Denne Elf hafwer på begge sidorne bebygde gårdar, them hon fuller stundom om wårtiden någon skada gör. Ty emedan hon tå mycket tilwäxer af snön som af solens werma upsmältes, och med annat tilflytande watn, och sielfwa åbrädderne äro mycket branta, samt bestå merendels af lös sand eller jord, therföre händer thet, at watnet leker i sin starcka fart så oförmärckt i sanden, at hon, förr än man kan märckia, diupt inunder brädderna hafwer skurit sig öpningar, hwar på sidst ey annat kan skie, än at marcken til sina stycken måste falla i elfwen, hwar af åkrar och engar lida offta skada, så at åboerne måste flytta undan. Och är derföre orsaken hwarföre Hammarbruk, Såg eller qwarn ey kunna blifwa stående, allenast wid Munckerud öfwerst i Ullerön, der Borgmästaren i Carlstad salig Johan Börjeson hammarbruk upbygt hafwer, hwilken likwäl om wintertid lider nog wåda af elfwens krafwande.

När thenna Elfwen hafwer gådt igenom Elfwedalen, tager Öfwer Ullerösocken henne emot, hwaräst några strömmer äro, som til hammar och sågebruken tiäna, in til thes hon gör ett stort fall genom Dejeforsen i Nedre Ullerö sockn, och wid Forshaga Herregård i Grafwa sockn, tå hon sedan gifwer merendels en stilla flod längre och längre neder åt. När hon omsider hafwer skutit sig fram til Thingwala Öö, hwaräst Carlstad nu är, fördelar hon sig i twenne armar, af hwilka then ena sträcker sig söder ut och söd-west, then andre öster och söd-ost, fallandes bägge omsider i siön Wener, tå mitt them emillan blifwer ofwan nämde stora Öö, hwar på staden står.


Treggehanda ting hafwer man serdeles at achta om thenna stora Elf, som är,

1. en olikhet, ther med hon i första begynnelsen warit emot thet hon nu är. Ty förutan thet, at gamla män weta til at berätta, at hon i första början warit mycket smal, så at til exempel gammalt folck som ännu lefwa tala om, at the hört af sina föräldrar, thet hon wid Carlstad warit i förstone så smal, at man med en lång stör i bägge händerna under fult löpande kunnat kasta sig öfwer henne med hela kroppen. Nu tror man ther emot, at en föör karl skal knapt med en slungesten förmå kasta ther öfwer eller med ett musqvet skått skiuta, så hafwer hon nu tiltagit i bredden. 


2. sedan kan man om thenna Elf achta, huru hon hafwer ifrån the gamla tider sig mer och mer utskurit til bredden och utvidgat sig, samt ther wid stor skada tilfogat them som ther wid bo, til hus, åkrar, ängar och skogar. Ty om wårtiden när snön börjer smälta, isen öpnas, regnet falla, tå förökes thenna Stor-Elfwen af åtskillige watn, som i henne flyta, at hon ther af mycket i wäxten tiltager, ja så högt at hon stiger somligstädz långt öfwer åbrädderne, skär under jorden, fäller stora trä, skämmer och förminskar skog och wall, then hon öfwerlägger med sand, then ther och sätter sig här och där i Elfwens diup, samt gör ther med höga grundar ther som diupet tilförne warit. Prof af hennes sandkastande hit och tit under wårtidens flödande, är thetta i synnerhet at märckia, at när man rörer i sanden jämte brädderna up eller nedföre, så finner man ther wid på många ställen under jorden stora masteträ och andra liggande wäl en eller twå famnar ther inunder, hwilka i förra tider hafwa wid flodens upstigande och underbrytande fallit, ther bletwit liggande, och så hwart år med sand och jord öfwertäckte blefne: hwilka hon twärt emot sedermera med sitt utwidgande upbryter, sanden ther ifrån afdrifwer, och lemnar hwarjom och enom at se, hwad hon i sitt Element förmådt hafwer. Ännu händer det, at när Elfwen om wåren börjer starckt flöda öfwer brädderne ther skog är, så fäller hon mycken skog neder, then hon hafwer undanskurit, af hwilken en del stannar här och där wid brädderne, en del flyter sin kos längre utföre, hwilka the närhos boende med båtar uphämta, och ther af sig ett godt förråd til årswed förskaffa. Icke allenast fäller Elfwen skogen, som sagt är, utan hon och utbryter Wallplatzer, stora tufwer, måssestycken och dylika saker, hwilka flyta med thenne ifrån sin naturliga ställe, och sig annorstädes sättia; hwaräst the, när hon åter ifrån sin wäxt flöder af, blifwa med samma jord fästade: til exempel för några år sedan blef man warse at elfwen hafwer utskurit en stor tufwa ifrån sitt naturliga ställe, och flytte henne långt öfwer til ett annat rum wid Landzwägen uti Nedre Ullerön, hwaräst then samma stannade och grodde fast wid then andra jorden.

Wår Landzman och studiosus för tiden i Upsala H:r Bengt Piscator som tilförne är nämder, hafwer i sin berättelse om denna Elf 1715 d. 14 septembris gifwit tilkiänna, at för några år sedan tog hon en Lada på Störnäs ängen i Dalby sockn, och satte henne hel och hållen på en backe wid Baggerud i samma sockn wid pas 1/4 mil ther emellan. Han nämner och at ther tildrog sig en gång at der i Socknen wid gården Östre Edbäck fans en giädda uti en bakung, som blifwit ther qwar liggande, sedan Elfwen utfallit. Man wet af egen förfarenhet, at en gång om wåren wid Elfwens flödande blef en tom bod af henne uttagen wid Skifwe gård i Grafwe sockn, och förde henne just uprätt som hon borde wara in til sanden Tiufwenäbben wid Carlstad belägen, hwaräst hon på grunden stadnade, tå en tuppe, som satt in i henne på en hög stång twert öfwer boen, begynte i fullan dus at gala. Längden som boen således hafwer fölgt strömmen effter, är twå milar räcknat ifrån gården Skif we til Carlstad. 


3. För thet tredie, finner man här wid och thetta, at såsom Elfwen hwart år wid sin upwäxt uprörer en stor myckenhet af sand, ther hon framlöper, som gör henne grundare och grundare så taga farkosterne, som ther i gå större eller mindre skada, nemligen the som pläga gå ifrån Wener till Stadsens brygga, eller utlöpa ther ifrån til Wener igen med jern eller annan last, at the ey så frit watn ther i hafwa, utan måste med lättare fartyg sökia sin upgång ther igenom. För hwilken orsak the och i stället för stora båtar som the brukat at afhämta stångjernet ifrån hammar bruken up i Ulleröen och Elfwedalen, för hennes grundhet på åtskillige ställen måste nu bruka Pråmar, som flata under botn äro, och kunna med last gå i grundare watn . 


4. Til thet fierde hafwer man om thenna stora Elfwen at berätta, at förmedelst sandens utskiärande wid hennes wäxt blifwa och åtskilliga holmar af henne gorde. til exempel Staholmen strax ofwan före Carlstad, Kalfweholmen ytterst wid then Östre Elfwens del eller gren öster om Tormestad, iemwäl i then wästre grenen en del af Biäfzen, eller den yttersta udden af LångÖn som så kallas, en del af Diupsundzholmen, med the flera andre stycken , som hon antingen af sanden hafwer tilsammansatt, eller ifrån sina naturliga ställen borttagit. Nu på trenne år tilbaka, wid pass, hafwer man märkt, at denna elf hafwer wid södre Sandbäcken begynt at lägga en grund något ut i diupet, som thet tilförne warit, hwilken grund årligen mehr och mehr förökt, så at han nu temmelig hög synes, och är all öfverwext med små telningar af wideträ, som förmodeligen lära med tiden göra af sig någon skog, om eliest sielfwa sandgrunden, som han nu är anlagd får blifwa stilla. Är altså thetta om thenna Elfwen til at märkia, at såsom hon skadar jorden på thet ena stället med sitt utskiärande, så fyller hon then skadan igen, på annat ställe med sitt flödande af jord och san.


5. Såsom nu thenne Elf, som här ofwanföre nämt är, tager mycket til i sina wissa tider om året, förökas mycket och blifwer stor, altså ther emot tager hon af i wissa tider, förmiskas och blifwer liten. Thetta sker merendels om sommaren, och för än höstfloden börier komma. Skulle thet hända, at ingen höstflod blifwer, så blifwer Elfwen så mycket mindre: Warandes Elfwens art och natur effter som snö och regn är mycken eller lite til om året. Ett exempel wil man för effterkommendernas skuld här upsätta, som kan och wara otroligt för them, som thet intet med ögonen hafwa sedt, men likwel alla ther wid boende med egen förfarenhet kunna witna. Ty 1713 blef Elfwen så liten, at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med en kiärra öfwer henne, och then 2 Octobris gick iag ifrån min gård Norre Sandbäckn in emot Ladugården af Superintendentens hus i Carlstad , ther iag lät sättia mig öfwer, thet öfriga war torra sanden. Thetta warade hela winteren öfwer, så at man kunde kiöra med häst och lass öfwer sanden in til staden, undatagandes en mycket smal ådra, som lop närmast Stadzlandet. Så liten war hon tå, och det långt ut på wåren, så at folcket hade swårt med sina båtar til at ro up och nedföre, och thet allenast på wissa ställen, emedan ther sammastädes, hwaräst man tilförne kunde både ro och segla, ther kunde man nu på torra sanden både gå och kiöra . Utaf thet at Elhven war så liten, och intet watn ther kom ifrån i siöen som utan före är, hende thet, at han och war wid samma tid mächta liten grund. Til exempel, Häradzhöfdingen H:r Jean Ekstedt kiörde år 1714 d. 3 April, tå alla watn woro öpna med en Cariol ifrån sin Swärfader nu salig heradzhöfdingen Wälborne H:r Eric Gyllenflycht ifrån gården Gunnarskiär på Hammaröen belägen först öfwer Nordgårdzsundet, sedan öfwer hela siöen ända in til Carlstads landet: på hwilken wäg såsom man pläger tilförne hafwa öpen och fri segel och roderfart, så war ther nu dels tort, dels något litet watn somligstädes, dock intet högre, än at man beqwämligen kunde kiöra ther öfwer med wagn eller kiärra. Ordsaken här til hafwer warit en owanlig torcka, som i the twenne ofwansagde åren här i landet til mångas skada är blefwen förspord, och aldrig tilförne någon wet tala om.

6. Här wil man ey förtiga en gammal segn eller spådom, som i afseende til den stora skada thenna Elf årligen gör på näst tilligande ägor, af fordna tider således är giord, at så länge skal Thingwala eller Carlstad må wäl, in til thes Wener och Clara möta och helsa hwar andra på Carlstads torg. Med thenna spådom är betäcknat, at Elfwen skal årligen så länge af åker och äng utskiära, och siön Wener skal så högt upstiga, at alt skal stå under watn in på sielfwa torget . Sannerlig, om icke theste större flit och arbete är wordet anwändt, til at hindra Elfwens flod, så hafwa ägorne til åker och äng blifwit redan mycket förminskade, ty thet är offta sedt om wårtiden, huru Elfwen så högt upstiger, at landzwägerna äro fulla med watn, så på wästre som östra sidan, at ingen kan them resa. Broerna förwaras med stort arbete under hennes wext, at the icke utskiäras, watnet flöder in uti the norre gärderna och husen, öfwer gatorne, förtager gången emellan järnvågen och kyrkiomuren, med flera dylika swårheter, som hon lämnar under sin starcka flod til thet näst boende folcket. Och så mycket om thenna Store- eller Clara Elf. 


VIII. Den tionde Elfwen heter Gullspång, eller effter the gamlas sätt at nämna, Gylfes-spang, som hafwer sitt namn tagit af Kong Gylfe, som lät upplöja landet i forna tider, af hwilkas forer fablerne föregifwa hafwetz skiärar hafwa blefwit, och af kocklerna holmar, hwar om man kan widare läsa Ol: Rudb: Atlant: @ @ Edda Mythol: 1, 2. @. Thenne Elf skiljer Wermeland och Wäster Giötland ifrån hwar andra wid den 60 graden af Polens högd.

* --- *) Resten av manuskriptsidan är blank. Tomrum är även lämnat efter IX och X nästa sida. Hofsten har tydligen här ämnat ifylla ytterligare uppgifter. Utg. anm. ---


IX. Let Elfwen i Rudskoga Sockn.


X. Swarta elf eller Swartan i Carlskoga.


Thesse ofwannämde Elfwer äro i Wermeland the namnkunnigste och märckwärdigste, hwilka föra allehanda fartyg af åtskillig storlek, som taga emot hwarjehanda last. dels af jern, dels af träwircke såsom timmer, bräder, tiära och dylika warer som landtmannen til sine wissa orter och marcknader afförer.

Cap. XIV.


*[Kapitelnumret är här i handskriften utelämnad, men har av utg ifyllts.]

Om Wermelandz Fiskerien.


Såsom thet är icke ringa sällhet för en Landtman, at hafwa goda fiskerien; så kan man med skiäl berömma Wermeland, at det kiämpar i dy måhl med andra länder af Swea och Giötha. Förthenskul näst beskrifningen af the watn som finnes här i landet, wil man nu upsättia sielfwa fiskerien, som här finnes, och them för större beqwämlighet skul fördela effter the fyra åretz tider; begynnandes på wåren och så widare. 


I. Hwad wårfisket anlanger så begynna åtskillige fiskar sig då at röra, som öfwer wintren stådt stilla, af hwilka 1. ibland them är Slom, som nästan är then första, som sig rörer, och lika som låckar the större fiskar utur sina stödien, sig at upsökia, såsom effter et behageligit rof. Ty det hender, at när Slomen börjar synas uti siöwikerna, så wet folcket strax då wara tid, til at utsättia redskap emot the större fiskarna, hwilka gå lika som på spor effter denna Slom, then at söka och sluka. 


Hwad Slom widkommer, så är then af treggehanda slag, ibland hwilka först är småslom, som til storlek är ähven som Uplandz Strömming eller Wermelandz sikling, och börjar på notkasten wisa sig uti Weners wiker strax om wåren wid fastlagztiden, eller och på andra orter i landet, hwaräst han finnes. Thenne fångas med not allena til tämmelig myckenhet, och är ibland then förste fisk, som folcket fånga om wårtiden. 


Thet andra slaget kalhs storslom, af storlek wid pas såsom en sill eller sik, hwilken upgår ifrån Wener, sökandes Elfwerne thet mästa han får tilfälle, ther han sedan fånges med not och ryskior til en stor myckenhet. När thenna är wederbörligen saltat, sa tårckes han sedan i wårhäsan, bindes uti walar, af hwilka 80 äro uti en wahl, och sedan försäljas til många främmande orter, som ther af at få sig något tilhandla, mycket wäsende göra.

Thet tredie slaget kallas nors, af olika wäxt, emädan somlige äro såsom en finger långa men mycket smala, somlige mindre, somliga som knappnälar, af hwilka oräckneliga hopar samlas nästan hela året igenom icke allenast i the wiker, som gå ifrån Wener, utan och uti andra siöer och elfwer i landet: så at man må wäl för et under hålla, at ehuruwäl en otrolig myckenhet ther af drages i land, ser man dock ingen afsacknat ther af, utan årligen är ther af lika mycket igen. 


2. Näst Slommen uprörer sig abbor och gädda, som göra nästan et följe til sina lekeställen, hwaräst the på åtskilligt wis fångas, som med not, nät, katzer, rysker och miärder: hwilka alla uti sina fiskerien för kostnad och arbete til ägaren betala rikeligen.

3. är Lax, af hwilket fiskeslag Ol: Magn: @ berömmer Wermeland hafwa en myckenhet. Denna söker nu om wåren til rinnande watn, och emedan folcket wet hans tid, ty äro the strax tilredz på hwarjehanda sätt honom at fånga. Thetta sker med not och nät uti siöerna, hwar med the, när lyckan wil wara god, göra ymnige partien. När thet lider något bättre fram på wåren, wid pass sidst i Maj månad och först i Junio, tå begynner Laxen at stiga åt strömmerna, hwaräst åtskilliga maner äro at fånga honom, synnerligen med kar och häckar, som the redskapen kallas. Man nämner här allenaste thet fri kallade Laxefisket wid Deyeforsen uti nedre Ulleröen, och Storälfwen beläget. Ty här til stiger han såsom uti stora härar ifrån Wener, grenerna af Carlstads elf upföre längre och längre, in til thes han på ofwansagde månader hinner up til strömmerne, och ther til en stor myckenhet börjar sina sprang upför forsserna göra, hwaräst han fånges. Uti thenna Stor Elfwen äro fuller och vid andra forsar laxefiskeri, som wid Herregården Forsshaga, Hammar bruket Munckeforsen, och annorstädes, men förslår dock intet så mycket som wid ofwansagde Deye fors. 


Om thesse laxefiskerien i thenna elf är at märckia, at ju längre som laxen genom forsserna hafwer sig uparbetat, ju magrare blifwer han, så at när han öfwerst i Elfwedalen fångas, är han intet så god som en gädda för sin tunn- och magerhet skuld. På åtskillige andre orter finnes och lax i Wermeland så wäl i siöar som strömmar, såsom i Nordmarcken, i Jösse härad och särdeles wid Jösse-Forsen, hwaräst han icke allenast med noot utan och med kar fångas til en ansen-lig myckenhet; uti Glafz och de andre Fiorderna och Elfwerna utföre, uti hwilka laxen ifrån Wener upstiger, och sina wanliga Fiskerien afgör. Sammaledes går han up i Nors och Frikz Elfwerne, samt i siöen Fryken, såsom och wid Ölmehärad, Christinæhamn, Visnum och Gullspång, på hwilka alla orter hwar för sig af thenna fisk et wackert förråd gör. 


Här wil man ey förtiga, huruledes laxen förwaras i Wermeland, tå han i så stor ymnoghet fångas. Ty när laxen om wåren hafwer bekommit sin tilbörliga sälta, uphänges han sedan uti wårwädret (:ingalunda at solen får sticka ther på, ty tå skiämmes han:) at tårckas så länge, in til des han af wårens häsa blifwer spicken, tå hwar och en med stort nöje honom äter. Ey bruka the här i landet at röka honom, utan låta honom med ofwannämde wårhäsa, behålla sin egen naturliga smak. När han således om wåren är ansat, föryttras han sedan hit och tit, så wäl in i landet som til andra frernmande orter som honom med begärlighet afhämta. Then öfriga lax som fångas om hösten, tå han och leker, emedan han tå ey kan af wädret tårckas, therföre insaltas han, och inpackas i kiäril, ther uti han beredes såsom botn lax, ehuruwäl icke til then fulkomlighet, dock likwäl icke långt ther ifrån, och gifwer af sig i hushållet en god spis. 


4. Forell eller Laxören, låter sig och nu uti bäckar och kiärn med not, nät och metande tagas. 



5. Til wårfisken hörer och Braxen, som merendels uti katser eller med not tages, och ther af årligen et ansenligit Fiske gör. Med thetta fisket är så granlagt, at emedan braxen är en mycket rädd fisk, och tål intet buller, förthenskul the som weta hans tid, achta noga at ingen gör på the tider något oliud med ropande, huggande etc. ja om the förmärkia henne wilja gå an på the orter som nära ligga wid kyrkan (:ty af thes starcka rörelse under watnet, kan man strax märkia, huru thet med honom lider:) willa the icke ens röra på klockan, om ringning skulle behöfwas, utan låta alt i största tysthet afgå. 


6. Hit kommer och mört som wid Erickzmässe tid gifwer sin lek tilkiänna uti Elfbrädder och siögrunder med mycket prasslande och stim i watnet, uti tre dagars tid wid pas, så at thet är brukeligit, när the weta hans tid wara, at folcket går jämte watnet och lyder effter, när han börjer leka, medan han gifwer strax tilkiänna, huru thet med hans ankomst lider. Kring hela landet går thetta fisket för sig, och betaler sig wäl för mödan. 


7. Ett wackert fiske sker och och om wåren af Id, som i siöar och Elfwer med not, nät och katser samlas.

8. Stäfling är och et fiskeslag, som man om wåren begynner til at fånga, grå til fiällen och stor som sill eller sik.


9. Suttare eller Skomakarefisk, som så allas af gamla ordet Sutare thet är Skomakare som är att se Ol:Verel: Lexic: scand:@


10. Sidst wil och man ey förtiga Sarfwen som ser ut nästan som en mört, och inställer sig med andra fiskar i theras lekar, hwaraf ordspråket är : som Sarfwen i hwar lek.


II. Sommarfisket består mäst af Giös, som fuller med not tages, men thes förutan i Weners wiker med nät, och somlige städz med stora ryskior, såsom wid Christinæhamn, ther ryskier brukas så stora för giösen uti diupet, at en häst kan ther uti rymmas. Så följa och detta fisket qwarlefwer af thet som om wåren wancka de neml:n lax, gädda, abbor, slom etc. hwilka nu icke såsom i lek sig wisa, utan eljest komma med the andra fiskar i följe. 


2. Om utan midsommars tid leker Rudan eller Karus hwilka uti Wermeland icke allenast i dammerne planterade äro, utan jemwäl i siöer och kiern genom katser upfiskas. 


III. Hösten gifwer

1. Sik, som med not och nät fångas til ansenlig myckenhet. Denne tårckas i gemen uti stugan, men the som wilja hafwa honom något bättre, rökia honom uti badstuga. Ett slag stor sik finnes uti Weners Wiker, som kallas Amnesik, emedan han wid Amnehärad mäst tagas (!), hwilken är mycket stor och fet, och när then wäl ansas och rökes, gör han en rar spis af sig. 


2. Sikling stor, som uplandz strömming, insaltes uti tunnor, fierdingar och spänn och sedan försäljes.


3. lik Sickling är et slag som kallas Stinta, och uti Wermelen särdeles wid Wermeskog ymnigt finnes med not och nät. Thenne Stinta är icke just Sikling, men kommer likwäl nära ther in til. 
Under thesse höst fiskerien, sker et särdeles som kallas liustra, ty emädan mot hösten mörka nätter warda, går fiskaren ut med sin båt til grundar och hwass, hafwandes på sitt brandjärn uptänd eld af fet wed uti fram stammen, ther han står, och sig så makeliga fram skiuter, och ther han genom eldens sken blifwer någon fisk warse ståendes lika som at fola eller se på elden, slår han honom med sitt liusterjern öfwer ryggen, och således fånger honom. 


4. Röding fånges jämwäl om hösten tå han och leker. Af denna fisk kallas en del hwit fieder, emedan the äro icke allenast under buken purpurröda, utan theras feen äro hwita som krita, och således i sin färg mycket angenäma. En del kallas blanckröder, emädan the under buken gifwa en blanckare färg än the andra. Thet tredie slaget kallas Romröder, och the äro som tå kasta rommen ifrån sig. Alla tre slagen äro på ryggen af en grå swart färga, och äro rara til at få; ty the finnas intet mångastädes, utan så mycket man wet af, til exempel i Nordmarcken och Carlanda Sockn, uti Jösse härad wid Järnskog och Elgå socknar och ther merendels uti kiärn och små insiöar. Men uti Fernebo sockn eller Bergzlagen fånges then samma fisk uti stora siöen Yngern äfwen om höstetiden med not och nät. 


IV. Winterfisket kommer sidst och består uti Laka, som ifrån Wener och andra siöer upgår til strömmerna och ther fånges, serdeles med ryskior til en stor myckenhet; hwilken insaltat nästan til smak swarar mot hafwetz torsk. At fånga Laka brukas för tidfördrif, jämwäl et maner som the kalla döfwelakar, emedan tå isen blifwer så starck om hösten på Elhven eller siöbredderne at han bär en karl, går folcket ut ther på med en yxa, och hwaräst the genom isen se laken gå, ther slå the til på isen med yxen et hårdt slag, hwar af fisken dåfnar och wänder up buken, then the strax uptaga tå the huggit hål på isen. 


Man nämner sidst med et ord om Girsen som af sig et ymnigt fiske gifwer, hwilken, många hålla i pris, men många förachta, så at emedan the få mycket ther af, gifwa the sina swin ther af til födan. 


Förutan thesse ofwannämde sätt til at fiskia, hafwa the i landet åtskilliga andra maner, ther med the fånga fiskar, som äro reef, såt sittning om nätterna på isen, och stödkroker i elfwerne, hwilket alt afgöres med krok och agn, samt löner wäl sit arbete. Här wil man berätta en kort historia om såtsittiande. 


Thet hände år 1694 natten til d. 5 Martii at 5 personer gingo om en söndagz affton ifrån sina gårdar på Hammaröen ut på isen af Wener in emot Timmeröen, på östre sidan om öen, tilredde ther på isen the wanliga koijer, som the pläga bruka af granbarr, at sitta uti öfwer natten, tända der eld up, sänckia neder sina krokar och fiska in til midnatt wid pas. Imedlertid blef om natten ett starckt nordanwäder, som bräckte isen, wid pas twå mil rundt omkring, ther på the sutto, at han så sachta begynte drifwa ut i öpna siön söder åt. The märkte fuller omsider, at isen war på något dref; men emedan the kunde intet skiönja huru alt ther med förwette, måtte the wara stilla, gifwandes hwar andra i kåijerna ther the sutto, faran tilkiänna. När dagen syntes, sågo the sig wara ute i öpna siöen och i störste lifzfara. Illa blefwo the wid och befalte sig i Gudz hand. Elden war nu slächt, ingen mat hade the, nordanwädret war bistert, och ingen war mera med them på isen, än en hara, som jämwäl stannat ther på öfwer natten. Isen dref stadigt måndagen öfwer in til Tisdags middag, tå han stannade in emot Näslandet. Men emedan ther war än då watn emellan isen och landet, at de icke just strax fingo komma in på fasta jorden; therföre funno the på et sådant råd, at the afbuggo en så stor isflake, som kunde bära en karl, ther på en i sänder steg, tå then första arbetade sig det bästa han kunde in til landet, hafwandes de bundit en ända af fiskerefwen uti isen, then andra höllo the sielfwa i, och således drogo isflaken fram och tilbaka, til thes the woro alle komne in på landet, och således blefwo frälste ifrån faran.


CAP. XV.


At alla Wermelandz watnen hafwa sin utgång i Wener, och Wener genom Trolhettan i hafwet.


Thet är nu talat om alla watnen i Wermeland, som til en stor ymnoghet finnas af siöer och elfwer. Nu wil man wisa hwart ut the å lychtone falla, och göra sin sidsta utgång i hafwet. Så är at weta at alla thessa watnen ehwad namn the hafwa falla in i stora siön Wener.


Nu hafwer Wermeland utaf Wener intet mer än allenast hans wiker, förutan then tract af landet, som Näset kallas, hwar in til stora siön sine watnen kaster, och fahrwägen öpnar til theras tienst, som ifrån Jösse-och Gillbärgz häraderne til Wester Giötland segla. Then öfriga delen der af öpnar fri segelfart ifrån Carlstad och the nästgräntzande härader til åtskillige orter in i Wester-Giötland. The mäste och största fahrkostar, som ifrån Wermeland in i Wener gå ifrån Carlstad, hafwa merendels jernlast och träwirke som til Wenersborg föras och Lidkiöping, och hem igen med andra warur såsom salt, sill och dylika andra marcknans saker. 


Nu såsom sagt är, så hafwa alla watnen i Wermeland sina utlop i stora siön Wener, i hwilken effter Ol: Magn: mening @ 24 floder skola falla, alla stora; hwar af man kan snart sluta, hwad myckenhet af watn thenna siö tager emot hela året igenom. Här emot igen kan frågas, hwart Wener med sit myckna watn tager wägen, eller hwad utlop han hafwer emot the många floder, som ther uti falla? Så skal man weta, at sa stor som Wener är, och så mycket watn, som han årligen intager, så hafwer han dock intet mer än et utlop, och thet är then namnkunnoga floden Trollhetta wid namn, hwilken ligger 6 mihl ifrån Giötheborg åt then sidan som weter åt Wenersborg.

Thenna fors är en af the största i werlden, hwilkens dån man på lång wäg ther ifrån hörer, och ju närmare man in til sielfwa fallet kommer, ju mera darrar jorden. Diupet här wid kan någorlunda förmärkias ther af, at såsom alla masteträ skole gå ther igenom, som ifrån Wermeland til andra orter försäljas, så händer thet, at när masteträn, ware än thet största thet wara kan, gör sit fall utföre, så är thet länge borta under watnet, innan thet kommer up igen, ther wid och händer, at mångt trä bräckes af, men thet som oskadt kommer up igen, thet har stådt sitt prof, och betalar wäl säljaren. The öfrige warur som in eller ut ifrån Wermeland öfwer thenna orten gå, the föras forssen förbi öfwer et ed, som ther wid är. Hwad namnet Trollhättan widkommer, hafwa fuller somlige ment thet betyda en liten mössa som man bär på hufwudet och gemene man kallar hätta, äfwensom Stiernhök i sit arbete om the Swenskas gamla lagar @ införer et ord som fordom warit kallat fridhätta, thet är en hatt eller mössa som skulle betyda frid, (:pileus Pacis:) Therföre skal strömmen wara kallat hätta, emädan största fallet skal wara et lönligit rum, hwaräst i gamla tider troll eller arga missdådare hafwa hållit til, och hafft forsen öfwer sig såsom en hätta eller mössa, som Ol: Magn: @ wil thet förstå. Men Ol: Verelius i sina anmärckningar til Herwara Saga @ uttyder detta således, at hätta på Götska språket är så mycket som försöka en ting, så at thenna fors är så faselig och förskräckelig, at icke sielfwa Fanen eller hans wederliker, skogs och bergztroll samt Jättar skolat under thessa hemliga bergen tort något hätta eller försöka. Så finne wi samma ordet och ordetz bemärckelse uti Ol: Tryggwesons Saga @ ther Skalden qwäder Hättur war Hersa Drottin: hersarnes herre öfwade sig ther på. 

Conf: Ol: Verel: lexicon scand:@ och ordet Hätta.


CAP. XVI.


Om Jordmånen samt åker- och ängebruk i Wermeland.


Sielfwe jordmånen är åtskillig, ty nu är här swart mylla, nu lera, nu sand, nu klapur, nu röd jord, nu är hwart utaf detta rent och oförmängt i sig sielf, nu är thet blandat om hwart annat, god jord, sand, lera, med the flera jordenes arter, af hwilka delar somlige städz kan ymnogare finnas, somligestädz sparsammare. Hwilket thera som wid upbrukningen skal arbetas, thet förstår landtmannen wäl, och lämper åkerbruket ther effter, alt som thet behöfwes, så at han uti ingen del af ofwannämde jordmåner tager någon skada, utan twärt om, wet med sådan försichtighet omgå, at han god betalning för sin möda åtniuter.


Thet är wäl sant, at här i landet äro små åkrar och änger emot andra länder. til exempel emot Wästergötland, Upland och andra, men så måste man achta at åker och äng äro anlagde just effter gårdernas art, i thet, hwar stora gårdar äro, ther äro och stora åkrar och änger, hwar små gårdar äro, ther äro och små åkrar och änger. Här wid finna wi naturen så hafwa jämkat thet ena med thet andra i dy mål, at inbyggaren icke allena af åker och äng föder sig och sina, utan han kan ther af jämwäl sälja behörig säd om året. Landtmannen bör äga här sit beröm, som med serdeles flit och behändighet wet emellan bärg och stenar göra goda åkrar och änger. Man håller fuller med, at andra länder hafwa sina wida fälder med säd besådde, ther af the och mycket inbärga: men man må här säja: bärga the mycket, så släpa the och mycket, the föra mycken afwel, göra wid arbetet stor storm och oll, samt mycken kostnat. Ther emot går en man hos os så godt som ensam i största tysthet med en eller twå hästar, kanskie par stutar ther til högst, och ther med afgör han så snart sin sädes and, at han föga tycker sig hafft beswär uti thet beswär han hafft. 


Säden som utsås, är af fem handa slag, af hwilka först är hwete, som gir wacker årswäxt af sig när thet kommer i god jord. Then andra säden är rog, hwilken sås endels på åkren, endels uti swidie fall, bägge sätten til at så gifwa ymnig årswext ifrån sig. Thet tredie är korn eller biugg som här i landet på the flesta åkrar mycket fint är, hwar af malt beredes til bryggerien. Thet fierde sädesslaget är hafra, hwilken här i landet intet är swart til färgen, som han i Wäster Göthland och annorstädes är, utan hel hwit, äfven som kornet, och therföre så mycket angenämare. Af thenne hafra beredes på wanligit sätt bröd, hwar med en stor del af gemene man sig hela året betiänar; warandes thet för them så kiärt at the förutan thetta hafrebröd ey länge trifwas eller uti arbete kunna stå. Ty såsom man pläger säja: Wanan är then andra naturen; så emedan barnen wänjas ifrån första åren wid hafrebröd; therföre blifwer folcket så want ther wid, at the sedermera hela sin lifztid ey willa eller kunna wara thetta bröd förutan. Thet femte sädes-slaget är then som kallas Bland eller Blandkorn och består af korn blandat tilhopa med hafra, hwilken säd man torckar, mal, och bakar til bröd eller mältar til malt. Eljest hafwer folcket sitt wanliga utsäde af ärter, lin och hampa, effter som hwars och ens hushållning kan betarfwa. 


Nu, förutan ofwannämde fem handa slagz säd, hwar af wårt folck sit bröd tilreda, så är och et annat, som man här wid ey wil förtiga. Ty när som dyr tid blifwer, och intet spannemål finnes, tager fattigt (folck) then spädaste barck, som the kunna få af furan eller biörck näst sielfwa träet, then raspa the af, tårka, söndertröska, mala, knåda och baka til bröd, äta thet sedan för nöd skull wid annan mat, och kallas detta Barckemiöl och Barckebröd. Huru thetta bröd har jämwäl warit brukeligit i the gamla tiderne, thet finnes af Nordländske Konunga Sagurne @ at när then Norske Konung Swerre reste en gång in i Swerige längre up i landen öfwer stora skogar och öknar, ther intet fans til födan, måste Konungen med sit följe nöija sig med barck af träen, safwa och the bär som legat under snöen öfwer winteren. Eljest läsa wi om Swea Konung Christopher af Bäjern, at emedan i hans tid war här i riket mächta hårda år och ondt effter säd, så at folcket måste betiäna sig af Barkebröd. therföre blef han och sielf kallat barckekonung, hwar om Loccenius @ och Puffendorfs inledning til Swenska historien @ gifwa til kienna. En del af gemene man äro så wana wid barckebröd, så at ehuruwä1 the kunna hafwa förmögenhet til at bruka ren säd til sit bröd, wille the likwäl thet intet, utan blanda jämwäl i goda år barckmiöl ther ibland, på det de icke skole warda aldeles owana ther wid, när den dyra tiden hender at komma.


CAP. XVII.


Om folckets fruchstamhet och förökning i Wermeland samt hwar af then underhielpes.


Såsom Olaus Magnus i sin fierde bok och elloffte Capitel @ @ berätter om qwinnokiönet i gemen uti Norden, at the äro wackra och fruchtsamma, så kunna wi äfwen säja om Wermeland, at the äro af dylik naturens art, hwarföre the och föda gemenligen 7. 10. 12 barn, ja exempel hafwa wi på them som födt 18 barn och ibland gådt ther öfwer. Hwar af följer, at folcket mycket ökas här i landet, förkofras snart, blifwa upwuxne, och kunna således i god tid wara nyttige så wäl til hwars och ens arbete i synnerhet, som enkannerligen til krigztiensten, hwar til man af ungdommen snart kan få goda karlar. Thetta kommer ther af, at, emedan the älska mycket sin födelse ort, flytta intet gärna ifrån sina föräldrars jord, utan willa ther bygga och bo, kosta thet än hwad thet kosta kan: Förthenskul effter barn och barnabarn ansenligen tiltaga, så kan intet annat wara, än landet blifwer rickt af folck, så wäl til thet ena könet, som thet andra. Thetta befrämjas mycket theraf, at ungdommen giffter sig bittida, så at när drängen är 18. 20 år eller litet ther öfwer, så börjer han fria, sökandes serdeles til thet hus, ther han kan fä någon del af jorden som man kallar det, at besittia och bruka. Här af händer, at ägorne af åker och äng fördelas til många hionelag, så at ther tilförne ey mer än et enstakat hem war, äro nu ther af åtskillige hushåll wordne som sig ut rymne (!) hafwa giordt til skog och marck, ther the sig nedsatt.


Här kan någon fråga, at effter som folcket så ymnigt tilwäxer i landet, och ingen wil gärna ifrån sina föräldrars jord, huru the alla kunna försörja sig och sina, samt utlägga sina utskylder? Ther til swaras, at theras flit och arbete, gör thet mästa här til. Ty när the tycka sig blifwa för många i ett hushåld, och de se sig intet kunna föda alla, så utse the några oupbrukade platzer i skogen, the beqwämligaste som kunna finnas, hwilka the först fälla, sedan brenna, ther effter så, och ,vidare ther med fullfölja, til thes i förstone små åkrar och änger ther af blifwa, hwilka the sedan årligen effter hand mer och mer utwidga sig.


Twenne ting äro som underhielpa thetta ärendet, neml:n först then stora sparsamhet och nychterhet, som the här wid bruka: ty the lefwa merendels hela året igenom af then spis, som the sielfwa af sin egen afwel få, til exempel, af stor boskapen, af getter och af får hafwa the miölck, smör och ost, af åkren hafwa the så mycken säd, ther med the någorlunda underhålla sig; altid så lagandes, at ägorne förökas, som åboerne ökas; af siöar och elfwer fånga the fisk, af skogen taga the fogel och allehanda wildt effter förmögenheten, och som de kunna skiuta til. The slachta stundom något, stundom intet, brygga sällan, förutan til Juhl; ty om the hafwa god dricka til then högtiden, tå tycka the sig wara sälla, sedan äro the wäl förutan thet samma hela året igenom. 


Thet andra som underhielper födan och utskylderne, äro the ringa kläder som the bruka: ty angående manfolken så hafwa the inga andra, än thet som kan beredas af deras egna får til walmar och och pälsar af bockar och gette-skin til byxor, tröjer och dylika saker. Åfwen så qwinfolcken slita intet annat til daglig klädnat, än walmar och skinn, som the af sina egna kreatur bereda. Skal 
thet något bättre wara ibland til kyrkio- och bröllopz-zijr, så är thet mächta litet, och af föga kostnad. Bägge kiönen nyttia sina lijn och hampe-åkrar, hwilka the årligen beså, hwar af the somt reda til lintygen, somt til fiskeredskapen. Under thetta knappa lefwernet, achta the likwäl nogast, huru the kunna wända något i penningar, them the i beredskap hafwa, när the små utskylder skola utlägga; hwilket merendels skier utaf aflen, nemligen någon oxe stut, koo, bock, eller dylika saker. Af detta alt kan slutas, at ehuruwäl thetta folck så ymnigt förökas, the likwäl sig nödtorffteligen nära och uppehålla, samt afgöra til almenna besta, thet som them åligger.

CAP. XVIII.


Om Sielfwa folckets art och natur, utwärtes til kroppen, inwärtes til sinnen.


Thet folck som af Wermelandz blod kommer, är gemenligen af en medelmåttig krops storlek; ty intet öfwergår något then ordenteliga längden, hwar af en menniskia tager sitt behöriga anseende, icke heller felas något i then wäxt, hwar af the kunna åtskiljas ifrån sin naturliga stam och börd. Theras kroppar äro til kiött, senor och ben tätt sammanfogade, och therföre hafwa the en jämngod styrckia uti arbetande, hwar til the strax ifrån ungdommen drifwas, som til exempel hos gemene man uti plöjande, huggande, tröskande, bärande och dylika swårheter, hwar wid the aldrig sina kraffter hålla osparde. Här wid finnas och hos them en särdeles wighet i löpande, klihvande, bråttande, etc. hwar uti the offta kämpa sins emellan, tå then bekommer beröm, som öfwer then andra winner. The äro wäl skapade, och gemenligen hahva wackra ansichten, ther wid the wisa et mildt lynne och höflige åtberder. Ty såsom hwart landz folck hafwer merendels et utwärtes tycke, hwar af thet igenkiennes, som Upland hafwer sitt, Östre- och Wästre Götland sitt, Småland sitt, Södermanland sitt, Norrland sitt, Finland sitt och så widare, så hafwer och Wermeland sitt, hwar med thet ifrån andre ödekiännes. * --- *) --- Theras hy är merendels mängd med röd och hwit färga, förmedelst hwilken man om theras änne och kropp behageligen dömmer, enkannerligen qwinnokiönet, hwilka merendels hafwa thenna förmånen, at theras ansichten äro af naturen wackert anlagt, ther wid the bära sådanne miner, som swara emot andras wältycke och beröm. Detta kan man märkia icke allenast hoos them, som weta genom zirligt uptuchtande ifrån ungdomen sina barn ansa och skiöta, at the tillika med sielfwa wexten göra hos sig en angenämhet, utan och jemwäl the som födde äro til plog och harf, til kohl och gråsten, the, säger man, hafwa hos sig af naturen thet intrycht, at theras ansichte, när thet får wara rent, af naturen och i sig sielft är wackert.


Hwad theras inwärtes sinne och sinnes gåfwor anlanger, så äro the enfaldige, thet är, the weta af sig sielfwe inga illistigheter och argheter; kunde hända, at någon ibland them brukade sådana odygder så hafwa andra lärdt them thet, men the af naturen äro högde til sinnes renhet. Här af flyter Uprichtighet, ty thet the mena thet tala the, thet the tala, thet mena the; falskhet följer intet med theras natur. Om någon finnes i Wermeland som brukar falskhet och illistighet, så hafwer åren af en ond konst lärt them thet samma. The äro Höflige; ty the weta altid hedra andra, och göra sig sielfwa ringa: Om högfärd wisas af någon, i kläder, taal och åtberder, så kommer then intet af Wermelandz blodet, utan en obetäncksam nyfikenhet, hafwer låckat them at göra thet, hwar til the ey af naturen födas. Gifmildhet finnes hos them; ty fremmande folck fägna the så gerna, at the heller hungra sielfwa, än en gäst, som ankommen är, skulle i theras hus lida, om the eljest sielfwa hafwa något i förråd. Therföre är thet brukeligit hos gemene man på landzbygden, at the altid hafwa sin gästkaka och sin gästtunna liggande i förwar, såsom the kalla thessa saker, hwilka the intet röra, för än, kan hända, någon gäst kommer til them, tå fägna the then samma som bäst the kunna. Knäpper någon handen i dy mål, så kan hända, at tiderne blifwa swåra, gästningarna skie offta, thet kan icke altid så räcka til, machten kan intet swara emot wiljan: men i gemen at säga, så äro Wermelandz folcket benägna til gifmildhet. Sparsamma äro the, ty the kunna sig af liten och ringa spis nära, förthenskul föder hwart och ett hushåld wäl sin man, som thet i nästföregående Capitel bewist är, ja icke allenast föder them, utan och the af sitt förråd kunna sälja til andra thet the hafwa öfwer. The äro och något Ensinte, (:thet förstås om almenne hopen:) ty at bringa bonden ifrån then tancka, som han sig gordt om ett eller annat, thet wil stor konst til, och större arbete, synnerlig om man wil med twingande något hos them, uträtta, så är thet nästan fåfängt: tå man ther emot med låckande något kan göra. Trogna äro the; ty emädan the, som förr är sagt, hafwa et uprichtigt och redligt hierta, så hålla the och then trohet fast, ther med the hwarjom och enom i sitt stånd och wärde förplichtade äro.


CAP. XIX.


Om husen och husens bygningar.

Uti the gamla tiderne hafwer folcket icke så mycket achtat konst och krus til at bygga, utan the hafwa i sin enfaldighet hafft afseende ther på, huru the sina hus så uprätta skulle, at the måtte wäl bewaras för kiöld och owäder. Förthenskul emädan landet hafwer fordom icke warit så uprögt som thet nu är, och med folck besatt, så hafwa skogerna hafft tid at wäxa til sin fulkomliga mognat: Och therföre hafwa the then tiden utsedt the största trä som the kunnat finna, ther med sina hus at bygga. Thessa trä hafwa wåra förfäder icke warit bekymrade om at med yxen på hwariehanda sätt hugga, utan när the hade them fält, barkat och raspat, at ståckerna blefwo hwita och slätta, lade the them in så stora och trinna som the woro, hwilket och ännu synes af the äldsta bygningar, som qwar ära i landet. Mycket stora och wida hus hafwa the brukat, ther uti hela hushållet kunde inrymmas. The hafwa icke så mycket afdelt them i beqwemliga rum och kamrar, som the hafwa tyckt thet wara en förmån, at herbergera många i ett hus. Hafwa the altså inrättat sina hus på effterföljande sätt:

I. Sätesstugan, som hon ännu kallas, war mycket stor med hela och trinna ståckar uphuggen, ther uti uprättade woro sängar effter som husfadren, husmodren, barn och tienstefolck betarfde. Fenstren der på hafwa i the gamla tider warit satte på taket, hwar om och Ol. Magn. berättar @ såsom thet och ännu i mycket gamla stugor finnes. Murerna woro så sammanfogade, at både warmspisen och bakugnen satte i en mur, bägge stora och höga. Borden woro så långa, at the rächte ifrån framgaflen eller högsätet, twert öfwer in emot then andra wäggen, ther wid en myckenhet af folck kunde rymmas, af hwilket en del sutto näst wäggen på bäncken som then kallades, en del til andra sidan på ett Säte som thet kallades eller wändestol, som han hette, och thet ther af, at han wändes så lång som han war tillika på en gång, effter som thet behöfdes. Thenna war med svarfwade pelar zirat, och mycket beqwämlig at omwändas, effter som folcket behöfde wända sig, antingen til eller ifrån bordet . Detta war qwarlefwor af thet wi finna uti Giöthrich och Rolfz Saga, @ som berättar at uti Kong Thorborgz Palatz sutto gästerne alla til bordz på både bäncker, och war hela salen full. Eliest kallades det inre sätet Bekk eller bänk, thet yttre Forseti som är at se uti Ol: Verelii lexic: scand.@. Ofwan på wäggerne näst under taket woro långa hyllor upsatte, hwar på stodo deras kiärill af silfwer, koppar, messing, ten, trä och sten; Ty thet war en prydnat för huset, at ju flera hussaker kunde kring huset på thessa hyllor upsättias, ju mer tychthes ther om. För ett prof at så hafwer warit brukeligit i the ofgamla tider, kunna wi läsa uti Giöthrich och Rolfz Saga, @ om Neri Jarls saal, som war på wäggerna öfwerklädd med skiölder, så at hwar och en hang in på then andra. Sammaledes läse wi uti K. Ol. Haraldsons Saga @ at K. Olufz saal i Norige öfwerhang med skiölder och hielmar. Ordsaken war, at emedan thessa ofwannämde personer woro krigzmän, therföre wille the pråla med sådana saker, som the mäst bruckte. Annat folck i gamla tiderne öfwerhängde wäggarne med kläder, hyende, linne etc., hwilket och ännu brukas på Landzbygden hos gemene man. Ifrån gålfwet ett stycke ther ledigt rum war, gordes bäncker at sittia på, fördelte i sina wissa gömmen, med låsar och gångjern förwarade, som kallades kistbäncker, hwaruti the, hwad mer granlagt war, såsom penningar gull och andra dyrbara saker bewarade. Sänger woro, ther hushållet war stort, offta tredubbla, then ena ofwan på then andra; hwilket ock ännu somlige städz brukas. 


2. Sine kiötehus hade the afskildt ifrån Sätestugan någonstädes på eller utom Mangården, hwilka the effter gamla Giöthskan kallade Stekaru hus, eller som bönderne nu kalla Stekerhus, och them som samma hus förestod kallade the Stekaren, som ses af K. Ol. Tryggwesons Saga @, och war det samma som man nu kallar kiök.

3. hade the en Gäste-stuga på gården eller bodar, hwar uti the inrymde fremmande folck, som ankomma kunde, i hwilka the och hade många sänger, them the med sängekläder upbäddade effter som thet behöfdes, och ju flera the hade ther af, ju större förmån tyckte the sig ther af utaf äga. Thet är ännu en sed hos gemene man, at de skryta sig kunna hafwa så eller så månge Räckebolstrar, thet är, sängebolstrar. Ty Reckia är effter gamla Giöthskan en säng, som man ser af Ol. Verelii lexic:@ Rekkiubunadur är en sängebolster; af ordet Reckia, thet är räcka, sträcka ut en ting, som man wet skie med sängekläderne.

4. hade the en hög byggning med trapper upföre, och en gång ther omkring, hwilken byggning the kallade lofft och höga lofftz swale, ther uti ungdomen mäst hade sit tilhåll, hwar om och mycket talas i the gamlas sagor och kiempewisor. Thetta hus är kallat i Giötskan Lopt ther af, at thet war bygt högdt up åt lufften, ty lufften är kallat Lopt, som ther står i Skaldskaparmal: Eldar himmins och Loptz, thet är, himmelens och höga luiftens eld. Ol. Verel: i sitt lexic. scand.@ förer in et ord som kallas Loftmeigin, thet är, styrka och mod til at kliiwa högt up i lufften och wädret. Ordet får man offta igen i sagurna.

5. Wisthus och Spannemålsbodar äro bygda utom mangården, merendels effter wäderstreken, til exempel öster i boden, Söder i boden, wäster i boden etc.

6. Ladugården hafwer altid warit bygt ifrån mangården, hwaräst the och sin loga med the öfriga kom husen hafwa.

II. Sedan byggekonsten blef mer utarbetat i landet, hafwer och folcket winlagt sig på et nyare maner sine hus at inrätta, och effter then beqwämlighet som hwar och en kan finna bästa tilfälle, til salar, stugur, kamrar, kiök, bodar etc., och thet så wackert at Wermeland kämpar med andra länder i byggningzkonsten. Byggningarne skie fuller ännu merendels af träwirke, men likwäl med sådan art, at ther af upsättias hus med största heder, af en, twå, eller tre wåningar höga. Somlige Sochnar hafwa slagit sig serdeles på at bygga, synnerligen uti Kils och Frikzdals härader, hwilka icke allenast hos sig sielfwa weta med yx wäl och nätt timra, utan the och gå til andra orter i landet, låta leja sig til at bygga, effter hwars och ens behag, nu förmer, nu sämre.


III. Hwad stenhus widkommer, så äro the icke många här i landet, utan några allenast, them man wil med ett ord här i nämna. I Carlstad äro några ifrån grunden til taket af sten upbygde, men några andra äro till underbyggningen af sten, men til öfwerbygningen af trä. I Carlstadz Sochn eller then bygd som hörer til församlingen i Carlstad är et wid Herregården til Alster et stort wackert stenhus, then Adelige slächten Sop tilhörig. På Näset och Milleswikz sockn wid Säteriet Gårstad**) gemenligen kallat Rosenborg och nu i Eskilsäters s:n. är och et stort wackert stenhus, som hörer til then adelige Slächten Ulfwenskiöld; Hwaräst och en Landzhöfdinge wid namn af Olui Christopherson Siöblad hafwer ther bodt i begynnelsen af förra seculo, som Kyrkioherden sammastädes Magr. Ol: Spak hafwer berättat. Krokstad stenhus. 



CAP. XX.


Om Wermeländningarnas klädedrächter.

Nu kommer man at beskrifwa the kläde drächter, som folcket i landet uti the gamla tider hafwa brukat, och finnes igen dels på gamla målningar och koppar stycken, dels kan man många år tilbaka minnas huru the hafwa sedt ut. Thetta wil man afsättia effter stånden i gemen och se til huru

1. Adelen sig klädde, neml:n manfolcken hade wida byxor och öpna wid knäen, i färgan som the behagade swarta, röda, öpna gröna, etc., omsatte ofwan til och rundt omkring med breda band hängande slätt utföre et qwarter långa. Under dessa korta och öpna byxor hade the andra som kallades underbyxor, gorde af något lätt tyg, siden eller annat i färgen som hwar behagde, och öfwersatte med silfwer eller gullgaloner, som förmögenheten war til, och de så gorde, at the skulle synas under the andra, när the gingo eller sutto. Tröjerne woro och wida, som kallades koffter och rächte neder til slutet af byxorne, och en bandroos på högre axlen, hafwandes små undertröjer med åtskilliga skiörte rundt omkring, och armerna öpna ofwan til ifrån axlen tll handleden, hwar under the buru fina linkläder, som drages ut at lysa emellan kläderna. Strumpor brucktes af åtskillig längd, hwilka the updrogo then ena et stycke ifrån hwar andra af åtskilliga färgar liggandes the uti åtskilliga lagor rundt om benet utföre, then ena effter then andra. Tå the intet gingo med bara strumpor, bruckte the Stöfler af kardiwan, med sporer och neder slagna kragar, hwar öfwer innan uti tächte först par röda ströflingar, som the kallades, och ther ofwan på par hwita af fint lärofft hwar igenom then röda färgan lyste. Hatten war hög med smala brätter, ther omkring satte woro en hop Påfogle fiädrar, när the skulle wara serdeles granna. Et gehäng buro the utan på, som kallades axelgehäng med wärjan ther uti lång och tämmelig bred. Således klädde sig här i landet Adelen af Mankiönet och andra förnäma personer, hwar til sielfwa afritningen här wid följer. Hwad fruentimret widkommer, så wil man först wisa hwad Ol. Magn: berättar och i kopparstycke afsätter @ och det i gemen i Swerige, nemligen the bruchte wida och sida tröjer och kiortlar, bärandes i högra handen et band eller bälte af et gullspenne och något fint linne på hufwudet, ther under satt allehanda kruus af gull, som man af figuren här wid befogat kan se.

Uti the senare tiderna bruchtes af them sådan drächt. Hustrurne eller Fruerne buro på hufwudet et fint linkläde, som the kallade hufwudkläde, hwilket med stärckelse tilreddes, at thet skulle wara skiärt och något styfft. Ther ofwan på hade the en swart mössa af fint tyg med långa sniper, som gingo neder om öronen, utkrusat i nacken med swarta pärlestenar, alt som förmögenheten war til. När dessa mösser intet brucktes, hade the tafzhufwer swarta, hwilka droges något ut emillan öronen och hakan, at the skulle synas så mycket zirligare ut. På halsen buro the en mycket fin duk lagd i åtskilliga lagor, och der under en wacker gul kiädia som lyste igenom duken. Tröjan war för de äldre så lång, at hon räckte mitt på låret, med långa och smala armar, som ginge til handleden, samt en jemkrage ther ofwan på, belagd med fint kammarduk stärckt och wäl skirat. De yngre hade en kort tröja, som räckte allenast til öfwerste kiortelfållen, och war fördelt til många skiörte runt omkring. Sedan kiortelen, alt som råd och funne war. Öfwer alt detta buro the en swart kåpa, som the kallade Katsieka, med en krage rundt om öfwerst och tröjan sielf i åtskilliga ryncker lagd, räckandes litet neder på kiortelen. Jungfrurne ginge mäst med flätat hår, när the skulle gå til kyrkia, gästebud eller andra samqväm, warandes håret utkrusat bak i nacken med et hwit pärlela* i ring och krus lagd. ----*) la = sidenband; pärlela alltså ett med pärlor besatt sidenband. (Utg. anm.) ---
När the intet ginge barhufdade, bruckte the antingen en swart tafzhufwa äfwen som theras mödrar, eller med en hwit hufwa af fint lärofft, hwilken the kallade ringhufwa, uti åtskilliga krus och lagar (!) fattad, som gick neder om halsen. På sielfwa halsen lades en gullkiädia och på armerna gull armband. Tröjan war trång och kort ihopdragen på ryggen med et wackert snöre; kiortelen ju widare ju kiärare. 


II. Prästeständet och ther af mankiönet bruchte dels stackota och trånga tröjer, dels wida, som tiderna sig förändrade med en pipe- eller kruse-krage omkring halsen, och när the sitt ämbete förrättade i sin kappa prydde. 
Qwinnokiönet hade mycket wida kiortlar af fint kläde eller annat tyg som förmögenheten kunde tilstädia. . Tröirerna woro merendels af swart sammet, eller annat fint siden, stackota och med fyra skiörten afdelte nedan til, men ohvan til satt en bred kraga af jern, nu bredare nu smalare, som gick ifrån then ena axlen til then andra, hwar på sattes en stärckt kraga af Cammerduk. På hufwudet hade the et så kallat hufwudkläde, jemwäl med stärckelse tillagat, och ther uppå en liten mössa twärt öhver hufwudet af sabel eller mård, utstofferad bak til med små swarta perler eller stenar, halsen öfwertäckte the med en stärckt halsduk af Cammerduk lagd i åtskillige ryncker, och ther inunder en gullkiädia, som lyste igenom linnet, om the den hade.

III. Borgareståndet, ther af männerna bruckte merendels swarta kläder, tå the skulle wara i sin rätta prydnat med swarta klädes kapper, som räckte til knäet, hwilka the buro tå the til kyrka eller Rådstuga ginge, och ther til en stor hwit krage af stärckt Cammerduk, och ther nedanföre hängde twenne knappar, sydde af fin trå, i åtskilligt krus, hwilka the kallade äckrer. 


Hustrurna woro af samma drächt, som the af ofwannämde Prästestånd. Bägge thessa sidsta Ståndens barn hade sin wissa drächt, nemliga sönerna om the gingo i Schola, woro klädda i gula och swarta skinkläder; om the woro i annan frihet, tå, som i the tider brukeligit war, med koffter och wida byxor med band utstofferat. Döttrarnas förnämsta skrud, tå the til kyrka eller gästebud skulle gå, war en trång tröja igensnörd på ryggen, håret flätat och i ring lagt på nacken, samt med fina perler eller band zirat, gullkiädier om halsen, gull band Om armarna och gullringar på fingrerna. 


IV. Bondeståndetz drächt upsätter man som then nu dels är, dels i förtiden warit. Här wid kan man förmärkia, at ehuruwäl then ena Socknen skiljes i dy mål ifrån then andra, så at nästan til at säja, hwar socknebonde kiännes igen af sina kläder: likwäl finner man thesse effterföljande besynnerligen hafwa längst bewarat thet ofgamla maneret at kläda sig uti.


Först folcket i Elfwedalen hafwa brukat långa walmars-tröjer något lagda i fållar nedan til, med påsatta ränder framman til af blått kläde och på hwar sida af byxehålen på samma tröja en dubbel lapp insydd, äfwen af blådt kläde, en ofwan til och en nedan til. 


Ther näst står en Frikzdalsbonde med sin hustru, hwilka huru the sig hafwa fordom klädt, thet utwises af närwarande utritning.

Thet tredie slaget, som wi här upföra, är en bonde och hans hustru från Jösse härad och Kiöls gield, hwilken ort man fram för the andra ther å orten nämner, emedan thet folcket hafwa af urminnes tider intet hafft tilfälle at lära några nya maner til klädedrächter. Ty förutan Prästeståndet hafwer ingen bodt ther af the andra stånden, utan bara bondeståndet, man effter man. Manfolckens kläder äro antingen stackota tröjer af swart walmar, räckiandes litet neder om midian, smala byxer, jämwäl af swart walmar, en liten swart myssa på hufwudet, med fergade band öfwersatt, et bälte af läder omkring lifwet, hwar på hänger knifzslidan och kistenycklerna. Qwinfolcken hafwa stackota och trånga tröjer, som räckia allenast til midian, ther omkring the bära et bälte af silfwer, messing, ten, eller af något annat wackert band, alt som the kunna hafwa råd til. Hufwudet betäcka the med et linkläde, som kallas hufwudkläde, en swart eller randigt sammetz eller sidentygs wif,** Vif (fornsv. hviver) var en kvinnlig huvudbonad, som sveptes om halsen.-- den the fästa med knapnål omkring halsen, som täcker hakan och stundom hela ansichtet, när the så willa, at thet icke skal brännas af Solen. 



V. Them femte slags klädedrächt finne wi hos Bergzfolcket, them man wid detta tilfälle ei nämner, utan beror til des man kommer at tala om Bergzlagen i gemen.


CAP. XXI.*


[Från och med detta kapitel är kapitelnumreringen vidtagen av utg.; indelning och rubriker äro likväl Hofstens egna.]


Om Städerna i landet i the gamla tiderne, 
och the som nu äro.


At i Wermeland hafwa uti the ofgamla tider warit städer bygde, och hwaräst, thet hafwer man ännu ey kunnat upspana förutan the qwarlefwor som ther effter äro fundne i Grums socken Nors giäld och gården Wermerud, hwaräst målade pelare och stensatta gatur skola hafwa warit sedde som Capellanen på samma ort H:r Nils Kilman, som ther å orten länge warit hafwer, berättar. Icke olickt sanningen kan thet och wara, emedan man hafwer af Snorre Sturlesons Chrönika @ @ at när Kong Ingeld i Swea war slagen af Ifwar Widfarne, och sonen Oluf måtte fly sin koos, förspörjandes at här nedre å orten woro stora skogar, som kunde uprödas, så reste han med sitt folck bit, neder högg och brende skogarna, bygde hus och gårdar, hwar af han blef kallat Trätilga, om hwilken historia tilförne är utförligen upsatt i et annat Capitel, som handlar om Wermelandz uprödning andra gången af Oluf Trätilga. Eliest hafwe wi af wåra historier och gamla segner at denne Oluf satte sig ned med sitt folck först på then ort som här i landet kallas Wärmskog, warandes icke längesedan ther nederrifwen en mycket gammal kyrka, som skolat wara den första kyrka i Wermeland. Thet kan och så troligit wara, emedan Försten Oluf hade mycket folck med sig, utan twifwel af allehanda slag, och sedermera förmedelst gifftermål in i Norige, mycket folck söckte til honom för then wackra ortens skuld som han bodde på; therföre kan man tro, at the och som annat folck bygde en stad at bo uti, hwilken sedan med tidernas omskifftningar, är rifwen och til bondegårdar förlagd. Flera qwarlefwor effter stad i landet hafwer man intet kunna upspana. Nu wil man nämna the städer som i Wermeland äro här bygde och af Konungarna med frihet försedde.

Then äldsta stad är Carlstad, utsedd och bygd på Thingwala öö af Carl den IX höglåflig i åminnelse, Sweriges Arffurste i then tiden och Hertig til Södermanland, Nerike och Wermeland, sedermera Sweriges Konung: hwilken, tå han såg et så wackert land wara förutan stad, belägenheten på denna Öö wara öfwermåtton (!) beqwäm så til landz som til siös, at införa warur; ty beslöt han, at Öen skulle förläggas til en stad, som hans egit bref utwisar, gifwit uti Nykiöping år 1584 den 5 Martii, och finnes igen på stadsens Rådhus. 


Thingwala-Öö bestod tilförne af trenne gårdar, af hwilka then ort, hwar nu staden står, kallades Thingwala eller Thingwalla, som thet nu nämnes. Then andra et stycke ther ifrån öster ut war en som hette Tormestad, hwilket namn ännu på samma platz är behållit. Then tridie gården låg södwäst ifrån Thingwala, och hade namn af Långöen, äfwen som ännu samma tract kallas. Thesse trenne gårdars ägor til skog, åker och äng blefwo lagde til then nya staden, hwar på sedan fölgde stadsens bebyggande af åtskilligt slags folck, som behörigt ther til behöfdes. Sedan thet war skiedt, bygdes ther en Kyrkia, emedan tilförne lågo the trenne förr upnämde gårdar på Thingwala-Öö under Grafwa-socken, tit the ginge til Gudstiensten. Men sedan bekom staden sin egen kyrkioherde, och hette den förste H:r Sigfrid.

Rådstuga blef ock inrättat med Magistrat, och thet först neder om kyrkan wid elfwen wester åt, hwar nu wåghuset är, äfwen som thet och tå war af trä men mycket mindre än thet nu är, öfwer hwilket war en stor sal ther Borgmästare och Råd sammanträdde at hålla rättegång. Magistraten fick oc nu egit sigill af en half blå örn emellan twenne torn. 


Then första rättegång, och äldsta protocoll finner man wara skiedt i Carlstad år 1586 den 1 Julii, tå en wid namn Lasse Botwidson til Agnhammar (: såsom thet står i Protocollet :) Præsiderade. Här wid är at märka, at någon tid effter egin Rättegång blef i Carlstad, hafwa icke allenast Landzhöfdingerne med stadens egen magistrat höllit then samma, utan och beskiedelige män ifrån andra orter trädde ther tilsamman at hålla Rådstugu, när angelägit war at rådslå om stadsens och landetz wälfärd i handelen. Til exempel wil man införa några afskriffter af the äldste protocollen, som man förmedelst nu warande Borgmästares H:r Joh: Leonhard Ringers tillåtelse hafwer fådt läsa igenom, och lyda således. 


Anno 1599 den 8 Martii hölts Rådstugu i Carlstadh i then ädle och Wälbördige mans närwaro Boo Ribbing til Säby Ståthållare öfwer Wermeland och Daal, Nicolaus Nilson, Jacop Pederson (: utan twifwel Borgmästare :)

Bårgare 
 Cnuth OlufsSon. Måns Haraldson i Skara. Per Arwidson i Löse. Oluf Jonson i Lidkiöping etc 
 Erick Månson i Nylöse. 
 Nils Månson i Nylöse. Jacob Wibung.

Anno 1600 den 9 octobris höltz rättegång i Carlstadh, och thässe sutho i rätte, then ädle och Wälbördige Boo Ribbing thil Säby, Botwid Larson til Agnhammar , Lasse Olufson til Ramstadh , Nils Cnutson til Krokstad , hwar efther sedan några borgare nämnes. 


Anno 1601 then 17 Martii hölts rettegång i Carlstadh och thesse såtho i retten, then ädle och Wälbördige Boo Ribbing til Säby , Jacob Person , Per Cnutson til Seföll , Johan Anderson til Stola . Flere rum wil man intet införa. Allena är at merka at Cronefogderne hafwa offta hållit Rådstugu i Carlstadh tillika med ordinarie magistraten som jemwel på åtskillige ställen i protocollet finnes.

Sedermera uti Landzhöfdingens Abraham Lejonhufwudz tid , samt Konglig Borgmästarens Salmon Pedersons och Stadz Borgmästarens Gustaf Börjesons tid år 1666 blef et stenhus upbygdt wid torget, och til Rådstugu förordnat, hwaräst then nu står. 


När Hertig Carl den IX blef Konung , lät han anlägga en Kongzgård strax ofwan för staden mitt på berget som ther är öster ut, hwaräst en stor bygning af trä med trenne wåningar högt war förutan andra nödiga hus ther til och kallades Kongzhuset. ifrån detta Kongzhus gick en temmelig stor trägård, alt neder til elfwen, och til then ort, hwaräst östre broen nu står, af åtskilliga trä planterat, och med sänger afstucken; warandes ther uti et stort wackert lusthus. Nu är alt thetta ödelagt, Kongzhuset effter thet omsider mycket gammalt war, och, kan hända, icke wäl wårdades, blef förderfwat, och togz neder år wid pas 1660. i hwilkets ställe sedan upbygdes then träbygningen söder ut ther ifrån, som nu kallas Herregården, hwaräst Landzhöfdingerne hafwa sina säten när the i Carlstadh äro. Then stora trägården blef refwen, och somt til små trägårds och kålgårds täppor instängder, dels til sedeshagar, åt stadsfolcket fördelte. Ladugården til ofwannämde Kongsgård, war then som ligger öster om elfwen en fierding wid landzwägen, och kallas Kroppekierr, hwilken nu af andra äges och brukas.

Hwad i thet öfriga thenna staden angår, så är han belägen på en stor wacker öö; ty när Storelfwen hafwer gordt sin gång utföre ifrån Elfwedalen och de andre sochnerne, hwilka hon går förbi, så delar hon sig in emot Öen i twenne armer, af hwilka then ena faller öster ut, then andra Wester, bägge i Wener, görandes denna Öen, hwar på staden nu står. Sielfwa Öen är af gamla tider kallat Thingwala eller Thingwalla, af thet tilfälle at ther är hållit ting eller rättegång på wallen och under baran himmel, ther om Joh. Loccenius skrifwer Antiqvit: Sveo G. @ och i wår Landzlag Tingml. B. Cap. IX. @ står, at Landzting skulle årligen hållas i Thingwallom måndagen effter midfasto Synnodag. Sammaledes är wapna syn ther hållin, när så warit behof, som landzlagen Kong. B. XI Cap: @säger med dessa ord: hwart år åttunda dagh effter Sancti Peders dag skal wapna syn hafwas i Thingwallom af Wärmelande. På dylickt sätt äro andra platzer kallade wall af de beställningar som der warit afgjorde, til exempel, Swinawall i Uplandz L. Widherboa B. II fl. @ effter gårdens swin skulle gå ther på. Ther som boskapen af oxar, kor, får, etc. skulle gå, kallades Hiordwall, som är at se i samma balker, VII fl. @. I Thorsteins Saga Cap. X. p. 45 kallas Leykvoll eller lekwall ther på the leckte. Wigwall, den ort som the fordom sloges på., Wäst G. Lagen Såra B. med wilja, II @ af ordet vig, dråp, vigan kriga.


Staden ligger på en jämn platz, gåendes der igenom twenne ordenteliga gatur, som dela honom i fyra delar ifrån norr til söder, och ifrån öster til Wäster samt göra mitt i honom et fyrkant Torg, hwaräst kiöpenskapen sker och marknan hålles: at man förtiger the andra gaturne, som gå igenom sina wissa delar, och göra en beqwämlighet at fara ther igenom. Et annat torg är och anlagt neder wid elfwen, som kallas Salttorget, ther farkosterna anlända, och warur af salt och fisk uplägga. 



kopparstycke från Suecia Antiqua

Husen äro alla af trä, undantagandes några som äro af sten, hwar om är talt i Capitlet om husens bygningar i landet, af hwilka Domkyrkan af sten upbygd står strax wid torget wäster åt, så at man stiger ther ifrån ginast in på kyrkiogården. Söder åt ifrån kyrkiogården strax neder wid elfwen är Gymnasium och Scholan. The öfrige husen äro i wacker ordning upsatte, och gifwa orten sitt behöriga anseende. 


kopparstycke från Suecia Antiqua

Emedan staden ligger på en Ö, therföre äro twänne långa Broar uprättade öfwer elfwen, af hwilka then ena kallas östre broen, emedan hon et långt stycke ifrån staden öster ut är upsatt öfwer then östra armen af elfwen, then andra kallas Wester broen, effter den samma går Wester åt öfwer den Westre armen. Desse broer är almogen plichtig at hålla wid macht, såsom thet och sker, när så behöfwes, hwar wid en Brobyggare är förordnat, som ther på skal upsicht hafwa. Den Wästre broen blef först upbygd, och sedan then östra. Här wid kan man på minna, at förr än dessa broer anlades, gick landzwägen ifrån Södermoen igenom Grafwa sockn til den ort, som är mitt emot gården Fergestad, ther som the resande å den sidan fergade öfwer elfwen, och så widare sin kosa öster åt, af hwilket tilfälle och sielfwa gården bekommit detta namn Fergestad. Men sedan broerne blefwo bygde, så går nu landzwägen ifrån ofwannämnde södermo ända fram åt jämte Wester elfwen öfwer den broen, och de som ey stanna inne i staden, resa obehindrade öfwer den östre sin wäg.

Hwad Borgerskapetz näring widkommer, så består den

1. i åker och äng, som ligga til en stor del in på Öen, och ther af somt öster ut åt Tormstad, somt wäster ut åt Långöen, til en del utom staden både på den östre och wästre sidan om elfwen, af hwilket alt the hafwa näring och uppehälle. Här til kommer och fiskeriet, som the bruka så wäl up i elfwen som siöen Wener och de wiker som ifrån honom gå in til staden: om hwilket man wid detta tilfälle intet widare nämner, emedan det är tilförne i et serdeles Capitel utförligare ther om talt, nemligen om fiskerien i gemen.

2. består theras näring i handel och wandel, alt som hwar och en för sitt hus kan bäst förmå. Til denna handel kommer at rächna de krambodar som kiöpmännen hafwa, och båtefarten som en del af Borgerskapet bruka at afföra det jern som på den sidan werkes up i sochnerna, åt fremmande orter, nemligen til Wennersborg och Götheborg, hwar medelst warur föras tilbaka igen af salt, sill, och andra haf fisker til stor ymnoghet. Hit kommer och Maste-blåck och bräde förslen här ifrån til Westergöthland och så widare. Man bör ey förtiga the hammarbruk, som en del sig förskaffat.

3. Goda ämbetzmän göra och mycket til saken i detta mål, af hwilka i denna tiden förmedelst Borgmästare och Rådz försorg åtskillige Skrå äro inrättade, som icke ringa stadsens wälfärd underhielpa.

4. Man wil ey förglömma den studerande ungdomen, som årligen sig här uppehålla, och Borgerskapet tillita med hus och annan skiötsel, hwar emot de åtniuta sin billiga betalning.

Then andra staden i Wermeland hafwer warit then som kallas Philipstadh i Fernbo socken och Bergslagen belägen. Ty när Konung Carl den IX såg, huru handelen skulle mycket befrämias, om här en stad anlagd wore, enkannerlig emedan mycket och åtskilligt folck samlades ther tilhopa, som intet med tilbörlig rätt kunde styras, samt ogudachtigt wäsende afböjas, med mindre en ordentelig rättegång blefwo (!) insatt, som dageligen skulle upsyn hafwa på al gemena lefwernet, och afdömma alt hwad som behöfdes; förthenskul af Konglig huldhet til thenna orten, som för handelens skul omistelig är för hela landet, lät ofwannämde Konung inrätta här en stad, och then effter sin son Hertig Philip nämna. hwilket skedde år 1611 **) Årtalet ifyllt av utg.; i originalhandskriften ett tomrum lämnat härför. --- Blef altså behörig magistrat här insatt, som rättegången sköta skulle. Marknader blefwo tilåtne at hållas hwar weka om Lögerdagen, tå folcket fick handla och wandla med hwar andra som bäst the gitte; och således öpnades för hela landet frihet sina warur hit at föra och them föryttra, hwar af the sedan lyckeligare än tilförne sin welferd kunde bygga. Ty effter som al jernhandel i landet tager sin första begynnelse ifrån thenna ort och afgår sedan til wederbörande städer, in och utrikes, men ther emot nödtorfftiga penningar rulla tilbaka igen til thenna samma ort och ther stanna: therföre om folcket utom bergslagen skulle kunna bestå, och sina behörige utskylder göra, så måste the wända här sina warur i penningar, ty annorstädes kunna the thet intet göra, men här afgår alt hwad landtmannen hafwer at sälja, som äro hästar, oxar, Spannmål, fetaliesaker och dylikt; hwar emot han til sina hus wackra penningar förer, alt som han kan hafwa förråd til.

kopparstycke från Suecia Antiqua

Staden war belägen emillan tränne siöer, nemligen Lersiön, Fernsiön och Daglösen, flytandes utur then första en elf, som skilde staden i twenne delar til öster och wäster. Up i staden norr ut på en wacker plan war Rådstugan bygd af trä och ther ut om et fyrhörnat torg, hwar omkring wackra hus woro upsatte. På torget icke långt ifrån Rådstugan söder ut, war en liten kyrkia af trä bygd, som tit war flyttat ifrån Kahlhyttan, på andra sidan om Fernsiöen belägen. Ty förr än stad blef här anlagd, war kyrkan wid ofvannämde Kahlhytta, hwaräst och Kyrkioherden bodde: men sedan blef kyrkan in i staden flyttat, och prästegården strax ther wid bygd, som han och ännu ther är. Thenne kyrka brucktes ther til, at stadz folcket skulle ther hålla bönestunderne hwar dag om wekan, och om lögerdagen wekopredikan för marknans folcket, som inkomne woro at handla. Förutan thenne lille kyrka, war och upbygd en stor träkyrka, nedre wid Daglösen söder ut, på then ort som kallas Udden, hwaräst alt folcket i staden och hela Fernbo socken sin gudztienst hwar söndag afgorde: Denne blef sedermera nederrifwen, emedan hon nu liten war och gammal, i hwars ställe en annan större blef jemwäl af trä upbygd, som wäl zirat ännu brukas til Gudztienstens afgörande. Altså tiltog thenna staden många år bortåt i allehanda förmåner.


Men thet hände olyckeligen, at år 1694 den 13 Maij som inföll Dominica Rogate eller bönesöndagen, under sielfwa högmässo predikan upkom en häfftig wådeld, som afbrände största delen af staden på bägge sidor norr och söder om elfwen, tillika med lille kyrkan och Rådhuset. Effter thenne brand behagade Hans Högstsaligste May:tt Konung Carl den XI at förordna, thet skulle thenna ort mista sina stadz privilegier, sielfwa staden rifwas och ödeläggas, samt folcket ther ifrån annorstädes sig hemwist söka. Äntligen wunno somlige nåd at få sitta stilla, dock utan stadz privilegier, men med andra serdeles wilkor, ther til the förskrifwes. 


Then tredie staden i landet är Christinæhambn, som blef i Drottning Christinæ tid bygd, och af henne bekommit sitt namn år 1642**) Detta årtal (de två sista siffrorna) ifyllt av utg. -- hafwandes til wapn en seglande bågiort, emedan inwånarenas handel skulle föras, som han och merendels är, til siös i Wener, hwar wid the betiena sig af en god hambn för sina fahrkostar uti sundet, vid Warnums wiken, som öpnar them utgången i stora siön. Staden är bygd så, at en elf flyter mitt igenom honom, på hwilkas bägge sidor torget är tämmeligen stort, warandes på then södra sidan stadsens Rådhus upbygt. Kyrkian som är af trä, står ytterst på then östre ändan af staden. Några bondegårdar woro ther tilförne, som sedan med ägorne af skog, åker och äng lades til staden. 
Huru et upror blef här å orten, när han först skulle anläggas, kan finnas af följande historia.

kopparstycke från Suecia Antiqua

När tull första gång befaltes at tagas af the warur, som såldes wid Brogård, hwaräst nu Christinæhambns stad står, och marknans folcket såg at platzen war med träwerke bewarat, tullport gordt, och tull af them fordrades, tå säger man, woro några obetäncksamma, som sig sammangaddade, begynte gifwa onda ord, sedan med wrede föllo an på thet wärck, som upbygd war tullplatzen til säkerhet, gofwe hugg och slag, samt afkiörde them, som ther inne utkrafde tull. Huru gick tå? så gick, som thet pläger gå, när omilda menniskior få göra sin dom om oskyldigt folck. Ty strax kom för höga öfwerhetens öron, at Wermeland hade gordt upror. Ransakning här om blef hållen i Carlstadh af Herrar Riksens råd then tiden H:r Gabriel Oxenstierna, H:r Åke Axelson och H:r Lars Kagg med flera andra förnäma män, som thet oskyldiga folcket af Wermeland sammankallade, ransakade, hotade the uproriska med straf och döden. Landet såsom rent ifrån thenna gerning blef illa wed, wiste intet hwart ut the skulle söka råd, ty onåd och straff hade the öfwer hufwudet at wänta. Men si! lyckan gaf them strax en förswarsman af Prästeliga ståndet i landet, nemligen Probsten och Kyrkioherden i Frikzdalen wid namn Sveno Benedicti, som med et betänckeligit och wälfattat tal in för the höga herrar utwiste, at uproret wid Bro för nya tullens påläggande, war intet skedt af Wermelandz folck, utan eliest af annat löst partie, som til marknan komne woro, hwilka obetäncksamligen under wrede och bitterhet thenna dårskapen gordt hade. Nu såsom landet sielf war oskyldigt, så blef och thenne talemannens enskyllan för god erkiänd, han betackat som hade utwist sanningen, och strax blef hela landet nåd och skonsmål tilsagt. För thet at thenna Präst ibland andra sig utlade then tiden för thet beträngda folcketz oskyldighet, och wiste, at alt war om Wermeland utgifwit af lögn och afwund, sä wart han sielf sedermera ihugkommen, hans namn och förtienst til thet bästa uttydt, och han sielf omsider af Konglig nåd med et förnämt hederligit ämbete för thet ståndet hedrat. När alt thetta war stillat, förtogs widare stadsens grund at läggas, hus bygdes, folcket sig nedsatte, och wederbörlig handel begyntes så mycket som hwars och ens förmögenhet kunde tillåta.

CAP. XXII

Om Wishetz och 
Bokliga konsters 
öfningar i Wermeland.

Ehuruwel man ey hwar, än at ifrån the första tider wishets öfningar hafwa i wårt land warit älskade och idkade; likwäl måste man beklaga, at ther om mechta liten eller så godt som ingen kundskap är ifrån the uhrgamla tiderne at finna. Ordsakerne ther til kan man tänckia hafwa warit dels en ren enfaldighet, emedan the som i lärdoms konsten hafwa fram för andra warit något wittra, hafwa warit förnögde, tå the sin wishet bruckte för sig sielfwe, så länge the lefde; huru the prof af then samma skulle til effterkommenderna lämna thet bekymrade the sig intet om. Dels är sädan fattigdom kommit ther af, at om the hafwa lämnat något tecken til sin wishet, så wet man, at thet är skedt på sådant sätt, som icke kunde länge ifrån wåldsamheten befrias.


Ty såsom brukeligit war i the äldste tider, at tächna hwad som merckwerdigt war, antingen i barck, eller på näfwer, eller på tunna skifwer af trä, eller i sten; så wet man, at sådana skriffter kunde intet länge bewaras ifrån oförrätt, som åldren och alla tings wanskelighet på sådana saker plägar föra: Helst emedan folcket ey ännu hade tagit sig tancka til at willa uplysa then senare werlden, utan the woro allenast fömögde, när the sin egen werld något lius kunde gifwa. 




The qwarlefwor, som af wishetz öfningar i landet äntligen finnes igen, äro fyrahanda.

1. Runestenar, af hwilka man intet mer än en hahver upfunnit, nemligen på Hammar-öen strax wid Carlstadh belägen, hwaräst wid Hoflanda gård en sten är med Runebokstäfwer, men så illa medfaren, at man knapt kan kiänna sielfwa stafwarna, och fast man någorlunda kunnat them uptäckna, som the här utritade stå, hafwer man likwäl ännu, intet funnit någon mening ther wid.

Runstenen på Hammarön

Stenen är sönderslagen i twenne stycken, warandes några bokstäfwer på them begge. Nu, ehuruwäl thenna olyckan är med sielfwa stenen, at ingen kan ther af taga någon underrättelse, hwad then samma hafwer at innebära; likwäl är thet et säkert bewis, at här i landet hafwer i the mycket gamla tiderne Runekonsten warit i bruk, hwilken konst är et af the fasta skiäl, ther med man et landz och folkz ålder til beboende tager.

Runstenen på Hammarön
Här kan man och nämna, at såsom Runestenen är funnen wid thenna gård 59,3163 13,5326 Hoflanda, så är en gammal sägn, at ther skolat bodt en Kongs son, utaf hwilkens håf gården fådt namn, och kan hända, Runestenen honom til åminnelse warit ristad. Eliest hafwer Commissarien Hr Christiern Roman som bor i Ölmehered socken och Ulfsiö gård gifwit wid hand at i samma Ölmeheredz kyrkia skal salig Kyrkioherdens Magr. Börge Carlbergs tid en bok warit i förwar med Runska bokstäfwer skrifwen, men sedermehra förekommen.


Man har all anledning att ställa sig tvivlande till Hostens uppgift, att en bok, skriven med runor, skulle ha funnits i Ölme kyrka. Det förefaller mycket sannolikt, att det är samma bok som åsyftas i en annan, äldre källa, nämligen i en »Ransakning» av år 1683. Där heter det: »Vthi Ölmehäradz kyrckia finnes en gammel Munckebok som ingen kan wetta nehr hon ditlades, hwars Jnnehåldh är om konungh Davidz Psaltare.» http://www.raa.se/runinskrifter/sri_varmland_b14_d02_text_1.pdf

2. Näst Runestenarna komma Runestafwerne at betänckas, whilka hafwa utaf ålder warit här i landet mycket gengse. Ty så wäl i the gamla tiderne, som i the man ännu minnes något tilbaka, hafwer folcket af ungdomen lärt at thessa stafrar at weta årsens uträkning til solens och månans gång, til ny och Nedan, gyllenne tal, söndags bokstafwen, Högtidernes och andra märkeliga dagers upfinnande, med flera dylika wetenskaper, thet hade the alt af sina Runestafrar. Förutan thet som the således förstodo af sielfwa Runstafwerna, så hade the och kundskap på stiernorna, som til exempel på Karlswagnen, siu stiernorna, wintergatan, Friggas råck, Jacobs stat, fiskeswennerna etc., hwar af the och mycket kunde spå angående wederleken och andra ther wid förelöpande ärender. Thessa Runestafrer förwarandes såsom en fast egendom man effter man, och ju längre the kunde af effterkommenderna rächnas tilbaka til åldren, ju mer woro the i wärde. Nu äro the mäst aflagde, ty sedan folcket blefwo tilhåldne at läsa i bok, hafwa the sina Runestafrar bortglömt, och i thet stället betiäna sig nu af Almanacken. 


3. Then tredie qwarlefwan af Wishetzöfningar äro gamla kiempewisor, af hwilka många hafwa här i landet så wäl af förnemare som ringare folck warit i förra tider brukade, så at ingen som hafft någon hederstancka om sig sielf, är funnen, som icke ifrån ungdomen lärt sig the samma til at tala eller siunga. Många kunde man här uprächna, nemligen om Habor och Signil, Burman och Olger Dansk, Axel Thoreson, om Haffruen dansar på tilge, om Lindormen, Kong Oluf, etc. ja alla the wisor, som finnes tryckte i Christiania på Norske, och hafwer titel af Ett hundrade Kiempewiser, the hafwa här i Landet warit sungne och läsne. -- 


4. Then fierde qwarlefwan af Wishetzöfningar i thetta land, äro the margfalliga sager och äfwentyr, som folcket tilförne, och serdeles ungdomen hafwer talat om, hwilka mäst ginge ut på Kongzsöner, andra stora herrars barn, theras upwext, uptuchtelse, bedrifter, älskog och frieri: ibland hwilka merendels the altid införde en Askefis, så kallat, thet är en sådan, som omtalas uti Göthrics och Rolfs Saga @ @, hwaräst berättas om en rik bondes son, hwilken strax i ungdomen satt i Askegrufwan Askegrawen , war hisliga stor til wext, orenlig och twådde aldrig skarnet af sig, tog sig ingenting före som gagneligit war, in til thes fadren wrok honom bort; tå han omsider tog sig andra tanckar och andra gerningar, blifwandes å lychtone en artig karl, hos förnäma mycket afhållen, och uträttade stora ting . Äfwen thet samma hafwa wårt folck i förra tider talat om, och med thet samma lämnat prof, at the altid willat yttra sig uti thet som ärbart och efftertänckeligit kunnat wara.

Man wil stanna litet här, och tilse om någon qwarlefwa kan finnas igen af the lärda män, som i the ofgamla tiderne hafwa warit uti norden, och af historie scribenterne berömmes. lbland andra som i de gamla historier upnämnes, hafwer en warit som het Samolxis, om hwilken många skrifwit synnerligen Krantzius Svec. @. Joh: Magn. @ . Ol: Magn: @. Enkannerligen hafwer Lundius i en serdeles tractat om denna Samolxi skrifwit, och förutan annat berätter, honom hafwa hafft tilhåld uti en underjordisk boning, som kallas Eda grop : Antrum Idæum : . At Samolxis, tå han lärde om siälarnas odödelighet, then ingen af Göthema tilförne hade trodt, gömde sig uti några år för sit folck, lika som han warit död, och sedan kom fram igen lika som på nytt lefwande, ther om skrifwer Joh: Magn. @ . Ol: Magn: @. Uti Wermeland är en ort som kallas Eda, mycket wackert belägen, och är mycket namnkunnig så wäl i Swerige som i Norige, om hwilken och mycket är skrifwit i the gamlas böcker. Sielfwa orten är af sig sielf en af the fagraste i landet, bär tämmelig likhet af then stora Eda, som Ol. Rudb: Atlant: @ talar om, förståendes han ther med hela Swerige. Många förnäma personer hafwa rest i the gamla tiderne, och ännu resa genom thenna Eda i Wermeland fram och tilbaka, i afseende här til, så torde hafwa händt at ofwannämnde Samolxis, tå han på hemligit wis wille sig undan sticka och gömma för sitt folck lika som han wore död, och sedan kom igen, bewisandes ther med odödeligheten, hafwer tagit sin väg in til thenna orten Eda, och här liksom i en aflägsen grop en tid sig uppehållit: hwar ifrån han å lychtone effter sina dödz är, som han them kallade, kom fram til sitt folck up i Norige: bewisandes ther med odödeligheten wara til. Eljest wil man här wid något berätta hwad folcket om thenna Eda grop hafwa at tala. Ty the som reste första gången ifrån Norige in uti Swerige och ther förr intet warit, för them war en lag, at när the kommo til gropen, ther landzwägen går förbi, skulle han låfwa något godt åt följet, them at giliva, eljest skulle han föras neder i henne. Nu hände en gång i förra tiderne, at tå en hop af Norska folcket reste in i Swerige om wintertid, och en war med i följe, som här aldrig warit, emedan han intet wille låfwa något, ty skuto the honom strax neder i gropen, som nu war öfwersatt med ijs. Neder ifrån botnen kunde han intet komma up igen, emedan bägge sidorne woro så halckotte af ijs, at han ey kunde uphielpa sig, utan måste gå så länge, in til thes han fan en utwäg fram emot gården Morast. Af thet han så bedrogs af sitt följe, blef han så förbittrat, at tå han råker i gården honom, som sig nederkiörde i gropen, ränner han wärjan igenom honom, at han ther dör. Så mycket kan man finna igen af de qwarlefwor, som gifwa os teckn af wishetz öfningar i landet. 


Hwad eljest bokliga konster widkommer uti the senare och wåra egna tider, så wet man af egen förfarenhet, at landetz barn som ther til hafwa warit af ungdomen håldne, the hafwa ther uti med största flit arbetat, giordt wackra framsteg ther i, aflagt berömlige prof af sin lärdom, och äntligen förestådt förnämliga tienster så in om detta land som på andra orter. Och må man bär wid ey förneka landet then äran, som thet med rätta tilbör, at här äro altid fundne qwicka sinnen, och ther wid stor lust och ferdighet til at hantera wishetz öfningar. Thet woro (!) förlängt och nestan ogörligit, at upsättia allas theras namn, som af Wermelendingarne hafwa upstigit til allehanda hederstrapper för wishet skull, utan man wil allenast några upteckna som för sin ogemena lärdom hafwa warit i större anseende än eljest i gemen, och sutit wid Academier och Biskops säten. Thessa wil man för lättare ordning skull upsätta hwar för sig effter bokstäfwerna.

Andreas Birgeri Kilander, bondeson ifrån Wisnums Kil. Philosophiæ Magister i Upsala, först Rector i Carlstads schola then tiden, sedan Pastor i Ny Ed och Præpositus wid östre Syslet, ther effter superintendens öfwer Wermeland, Dal och Norra Wikan (!) i Båhus län, dödde i Carlstadh år 1673 .* -- *) Siffror inom [] här och å följande sidor äro ifyllda av utg. ---
Benedictus Cameen philosophiæ Magister, först vice pastor i Carlstad under sin fader superintendenten Sveno Benedicti, sedan Pastor i Kiöln, och Præpositus wid Jösse härad, sidst Superintendens öfwer Wermeland och Dal , dödde i Carlstad åhr 1704 .
Benedictus Hedræus Astronomiæ professor i Upsala deräst han och dödde 1660 . Eskillus Petræus Kyrkioherde son i Fernbo, S. S. Th. Doctor, primarius professor i Åbo, Kyrkioherde och sidst Biskop ther sammastädes, dödde åhr 1657 . 

Ericus Elfvedalius
Kyrkioherde son i Elfwedalen, Professor Historiarum i Lund och Skåne, dödde i Lund. 

Erlandus Svenonis Broman, född 1632-01-06 i St. Kils prästgårdson till Sveno Christophori Brunius. Gift 1630 med sin 1:a styvmoders halvsyster Maria Norenia omgift med burggreven Lars Broman. Maria Norenia var Erland Hofstens mors moster
Erland Broman Kyrkioherde son ifrån Kilen, Hans fader

war Lars Broman

Burg Gref och

Præsident i Göteborg.
Kongl. Håfpredikant, Pastor och Præpositus i Wingåker och Södermanland, Superintendens öfwer Wermeland, Dal och Norre Wiken i Båhus län . Denne blef förordnat, medan han ännu lefde i Jubelfesten i Upsala 1693 Dominica Esto mihi at renuntieras Doctor Theologiæ tillika med många andra lärda män, hwilket och skiedde, ehuruwäl han imedlertid, förr än han kunde personligen taga then heder emot , genom döden afled samma år wid Kynder mässo tid i Carlstad, och blef thersammastädes begrafwen, men liket sedermera fördt til hans graf i Kils kyrka.
Erland Lagerlööf Capellans son i Frikzdalen log: och Metaph: Professor i Lund och Skåne, dödde ther. 
 Johan Laurbergius född på Hammaröen och gården Laurberg bondeson , Professor lingv: Orientalium i Upsala, sidst förordnat af höga öfwerheten til Kyrkioherde uti Kiölen, dödde 1664 . 
 Johan Gartman trägårdsmästars son i Wasbo och Westgiötland, Iuris Romani Professor i Upsala, wille intet heta annat än Wermelending, emedan Wasbo ther han war född, lydde then tiden til Wermelandz superintendentie, han i sin ungdom altid betient sig af information i Carlstads schola, hållit sig altid til Wermelandz Landskap, och sidst under Professionen i Upsala war inspector Nationis Vermlandicæ , dödde 1684. 

Johan Carlberg
Johan Carlberg Borgmester son i Carlstadh S. Theol. Doctor , först kyrkioherde i Götheborg, sedan högstsalige Dråtningens Ulricæ Eleonoræ håfpredikant , och sidst Biskop i Götheborg, dödde år 1701. 



Begravnings poem av Lasse Lucideor till begravning av son till Jordanus Nicolai Edenius och Magdalena Cameen
Jordanus Nicolai Edenius bondeson ifrån gården Edane i Brunskogs sochn belägen , Philos: Magister , först S. Th: Adjunctus i Upsala, så Professor och Doctor Theol: ther sammastädes , dödde 1666 om sommaren.

Mathias Iser
Mathias Iser Capellans son ifrån Alster sochn, Philos: Magister, Kongl. Håfpredikant , Kyrkioherde först i S. Mariæ Magdalenæ kyrkia och Stockholm, sedan i store kyrkan och Præses Consistorii ther sammastädes , nu Biskop i Wästerås, lefwer ännu. 

Olof Hermelin
Olaus Hermelin Borgmester son i Philipstad, profes: 
.... i Dorpt., Konglig Historiographus, Cancelli råd , omkom wid thet Pultawiska slaget år 1709 , at man ännu ey wet, om han lefwer eller är död . 

Petrus Lagerlööf Capellans son i Frikzdalen Philosop: Magister i Upsala, först Logices och Metaphys: , sedan Poëseos , ther effter Eloqventiæ Professor , och Reg: Historiographus ; dödde 1699. 
 Sveno Svenson Cameen salig superintendentens Svenonis Benedicti son , först Historiarum Professor i Dorpt, sedan Landtrichter på Ösel, dödde 1708. 

Sven Caméen
Sveno Bengtson Cameen salig superintendentens Benedicti Cameens son Philosophiæ Magister i Upsala, Kongl. Hofpredikant , nu Kyrkioherde wid S. Mariæ Magdalenæ kyrkia i Stockholm. 

Torsten Rudeen
Torsten Rudeen Capellans son i Lysewik och Frikzdalen, först Poëseos och sedan Theolog. Professor i Åbo, och Pastor primarius i Swenska kyrkan , superintendens öfwer Wermeland och Dal , och nu förordnat Biskop i Lindkiöping. 


Flera wil man här ey nämna af the lärdas hop af Wermeland, emedan man wil bespara theras namn til et annat tilfälle, nemligen tå man kommer til at upsättia en lista af the synnerligaste husen och slächterne i landet ifrån fordna tider in til nu. 


Medan man i thetta ärendet begripen är, at upnämna några lärda män af Wermelendingerna, så kan man ey förtiga, at thetta folck äro mycket benägna til Skaldekonsten eller Poësin. Ty såsom man kan berömma wårt Landz ungdom i gemen, at han älskar och öfwar thenna wetenskapen, antingen thet är i the gamla Göthers Kiempe- och älskogs wiser, eller fremmandes skriffter i andra språk, lämna och wackra prof af then infödda begärelsen här til, så kan man besynnerligen uptächna några, som i thetta mål hafwa fram för andra warit högst lycklige, hwilka man wil hwar för sig med et ord allenast nämna effter then tid, som the hwar effter andra hafwa lefwat. 


Sveno Benedicti then första superintendent i Carlstad tå han wistades wid Academien Vittenberg blef för sin böjelse til Poësin kallat af Professorerne Camenius effter the nije Sång-Gudinner som dichtas hafwa sitt tilhåld hafft på berget Parnasso, och kallades Camener . Han sielf bruckte fuller sällan detta tilnamn så länge han lefde: men hans barn och barnabarn bruka thet. 

Gyllenii dagbok förvaras enligt Ernst Nygrens "ännu i handskrift i Karlstads Gymnasii bibliotek. Den trycktes i Helsingfors 1882 genom R. Hausen under titel Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii Dagbok 1622-1667 och är av det största intresse för alla värmlänningar".
Petrus Gyllenius barnfödd i Ölmehärad och gården Toffta, Poës: lect: i Carlstadhs Gymnasio hade ifrån ungdomen öfwat sig uti Skaldekonsten, så wel then latinske som then Swenska; hwilken och, medan han wistades wid Åbo Academia, hölt några orationer på latinska vers, en Dråttning Christina til ähra, ther alla ord begynnas på bokstafwen C. en Swerige til ähra, ther alla ord begynnes på S. en effter sitt namn, ther orden begynnes på P. och hafwer titel Pugna Porcorum de pulte. Förutan thesse orationer, hafwer han och skrifwit andra saker på samma språk, af hwilka man wil allenast nämna en gratulation, som han gifwit en sin landzman. som tillika med sig studerade i Åbo, wid namn Ericus Lindqvist, som under Præside Michaële Vexionio hafwer förklarat första Capitlet af Swenska lagen . ther wid ofwannämde Gyllenius kallar sin födelse ort Ölmehärad Saxonia eller Saxland, effter then gamla fästning, som ther fordom warit på Saxholmen; hwilket kommer mycket wäl öfwerens med thet som nu finnes uti Ol: Rudb: Atlant: @ @ . om Saxernas rätta härkomst ifrån Swerige, och skal i thetta werket widare utföras i et annat Capitel. Förutan thetta ofwannämnde hafwer och Gyllenius skrifwit mycket på Swenska, nemligen brud- och grafskriffter och flera andra, som man här förbi går. Eliest kunde han med åtskilliga dichter om himmelen, stiernorna, jorden och watnet med hwad som ther i finnes så förlusta ett lag, at alla af skiemt och ro sig högst förnögde.
Petrus Lagerlööf, först Logices sedan Poëseos , ther effter Eloq: Professor i Upsala , samt Historiographus Regius lefwer ännu i allas minne för sin qwickhet och ferdighet uti Poësi af Swenska och Latin, af hwilken han et stort beröm lemnat. Torsten Rudeen litet tilförne nämder, hafwer af många sina Poëtiska skriffter stor witnesbörd om sin fulkomlighet at idka denna wetenskapen. 

Gunno Dalstierna
Gunno Eurelius, eller Dalstierna hafwer wist sin infödda art til denna Skaldekonsten i många skriffter, serdeles i et werck, som han kallar Konga-Skald, ther uti han och intet förgäter at nämna Wermeland til heder och beröm, således: 

 Så är mig och til modz, när iag min barndoms bygder Betrachter: Wermeland, tu alla länders pris. Du äst upfylt med lust, och alskiöns ädla dygder: 
 Du äst för alla land ett Jordiskt Paradis. 

Johan Linder Doctor Medicinæ wisar nu i dag åtskilliga wackra prof af sin infödda art til Poësin.

Flera kunde fuller här uprächnas som af Wermeländingarna i denna wishetz öfning hafwa warit lyckelige: men man wil med thessa, som nämde äro, låta förblifwa, på thet man icke skal förmycket trötta Läsaren.

CAP. XXIIV.


Om religionerne och Gudztiensterne i Wermeland.


Såsom i näst föregående Capitel är berättat, at the wishetz öfningar, som i the första tider kunnat här warit gängse, hafwa af hwarjehanda orsaker blefne i förgätenhet och tysthet satte, så at man ther om ganska ringa qwarlefwor hafwer af äldsta tiderne; altså måste wi och beklaga, at religions och Gudztienstens öfningar hafwa under gådt samma ödesmål, och förthenskull kan man ther om icke mycket gifwa wid handen, såsom the i the ofgamla tider förelöpit; icke thes mindre wil man här upsättia något som uplysning gifwer i thetta ärendet.

I. The lärda gifwa wid hand at then rena Gudz dyrckan, som fölgde med the Japhiter, som eftter behöriga tider kommo hit til Norden och omsider til Wermeland, blef med tidernas omlopp öfwer hela Norden förwänd uti hedniskt afguderi; så at wi och med skiäl gissa, at jemwel thet folck som i thetta Wårt land bodde, Woro then samma olyckan underkastade. Nu wille wi alt derföre tala först om den Gudztienst, som i then tiden warit här i landet. 


Såsom trenne namkunnige af gudar dyrckades öfwer hela Norden, som kallades Thor, Oden och Frigga; så är man säker, at theras Afgudatienst war och inrättat i Wermeland. Teken här til kan man hafwa ther af, at ofwannämnde afgudars namn äro ännu qwar i landet, som til exempel

1. många personer äro, som effter Thor ännu nämnas, then ther hållas (!) före at wara then största ibland thesse Afguder, nemligen af mankiönet, Thore, Thorsten eller Torsten, Thorgil, Torgel, Torckel, hwilka alla hafwa namn effter Thor. Af qwinkiönet finnes the som hetta Thora, iemwäl af Thor.

2 Såsom Gudztiensten til thenna Thor, skiedde den dagen i weckan som wi kalla Torsdagen, äfwen så hafwer then dagen warit fordom inrättat i Wermeland til samma Afguda tienst, synnerligen effter middagen och afftonstunden då folcket i the gamla tider intet arbete wille drifwa, utan sutto mäst tysta och stilla i sine hus, föregifwandes at Thor blefwe förtörnat om thet tå stormades i husen med något arbete, och therföre skulle thet gå olyckeliga ther med, til exempel, woro (!) någon så obetänckt, at han tå arbetade med något som upwächte buller och storm i gården, så betaltes thet igen om natten, i thet at om the hade tröskat om afftonen, sedan solen war bergat, så tröskades igen på logen hela natten, hade the huggit, så högg thet ute i gården sedan mörckt blef, hade the fördt något rop eller buller, så ropades thet och bulrades hela natten. Tå sade the, att Thor war förtörnat emedan the intet hållit hans dags affton helig. 


Thenna gamla surdegen är ännu qwar hoos somlige af gemene folcket effter hedniska Gudztiensten Thor til ära: ehuruwäl the sielfwa intet weta, hwad thet är, eller hwad thet hafwer at betyda, utan thet skier allenast af en gammal widskiepelse, som hänger hos man effter man alla tider tilbaka. Huruledes thenna widskepelsen om Torsdags afftonens hwilande söktes af nitälskande män här i landet at utrotas, thet gifwer effterföljande berättelse tilkiänna som är giord af gammalt folck i Kiöls giäld hwar om Præpositus och Pastor der å orten Mag:r Sveno Faxell gifwit wid handen således: En Kyrkioherde war i Kiöln effter reformations tiden, som hette H:r Sven en mycket alfwarsam Prästman, then der wille gerna afskaffa ofwannämde missbruk om Torsdags qwällen ey wetandes huru han skulle thet begynna, och wanen war öfwer alt i bruk. Han fan på detta rådet: Han stälte sig sielf, hustru och barn med alt tienstefolcket af pigor och dränger i thet swåraste arbete, som kunde behöfwas i gården om Torsdags qwällen med huggande, tröskande, tälgande, stormande, thet meste the kunde, dref alt folcket then aff tonen mer än andra qwäller til at arbeta, och thet långt in på natten, bediandes them taga prof om thet wore någon fara wid, tå at arbeta, som the inbillade sig. Folcket giorde så, och funno intet buller eller oro ther effter om natten, utan så tyst tå som andra nätter. När the nu sågo sig wara af en wantro bedragne, öfwergofwo the småningen (!) thenna widskepelsen, och begynte äfwen om Torsdagsqwällen til at arbeta, sa wäl som andra qwäller i weckan, och hade ingen fruchtan mer för Thor.

3. Med thetta namnet bekräfftes sanningen i wårt land hos många, nemligen tå the säga: Thor Gud! thet är sant: ther wid the likwist ingen hednisk tancka hafwa, utan thet språk är så infödt hos them man effter man, at the med intet annat wilja bedyra sin sanning än ther med.

4. Äro gårdar och platzer, som hafwa namn ther af, som Thorgudzrud, kallas nu Torgesrud en gård uti Kiöls socken belägen, Thorgudz kiälla nu Torges kiälla uti Elgå socken på Renkes edet, hwaräst folcket hafwa i forna tider offrat, som gammalt folck welat berätta. 


II. At krigzguden Oden hafwer här warit bekant, tber af är en qwarlefwa af Herregården Odenstad i Gillbärga socken som sitt namn af honom bekommit.

III. Af Gudinnan Frigga hafwer hela Friggesdalens eller Frykzdals härad tagit sin begynnelse til namo, och ther af sedermera Phrygia som Ol: Rudb: Atlant: Tom: II @ bewiser, och man hafwer ther om något widlyfftigare skrifwit i thet Capitlet om the nordiska Frigger eller Phrygier i Wermeland belägne, hwarföre man går thet nu förbi. Friggas Gudztienst skiedde på Fredags afftonen med fastande; hwar af ännu then seden är på somlige orter, at man på then afftonen ganska liten och slätt matredning giör, eller och platt intet äter, hwilket och ännu gängse är här i landet hos somliga, at the säja sig fasta antingen hela dagen eller åt minstone Fredagsqwällen. Thet är af ofwannämde orsak, fast the sielfwe intet weta, hwad thet hafwer at betyda, eller hwar utaf thet är kommit. 


IV. Förutan thesse ofwannämde trenne mycket namnkunnige Afgudar, och theras Gudztienst öfwer hela Norden, så hafwa the och i Wermeland dyrckat en Gudinna som kallades Sifhella, hwars boning och tillhåll hafwer warit å then orten i landet, som nu af henne kallas Sefle uti By gield beläget. Här om wil man korteligen berätta effterföljande. Sifhella är then samma som latinerne kalla Cybele, och war Saturni Gudinna, betäcknandes namnet så. mycket på Swenska som en Bergzgudinna, så at Sif betyder så mycket som jorden, Hell ett berg, Sifhella en Bergzgudinna som här i Norden är hållen för alla Gudars moder, nemligen jorden, ther om man kan läsa Ol: Rudb: Atlant: Tom. II. @. Thenna Gudinna är dyrckat jämwäl i Wermeland, och synnerlig fådt sin Gudztienst wid the höga berg som sig sträckia alt up ifrån Kiölen längre och längre söder åt, och hafwa stannat wid Gilberga och Säfle älf, hwar om Ol: Rudbeck i sin Atlantica andra del af Ovidio Fast: @ berättar, at emellan then gröna Sifhellan och the höga Kiölenar flyter en galen flod, som heter Gallar å, then af henne dricker han blifwer galen och rasande. Then latinska Poëten hafwer således.

lnter ait viridem Cybelen, altasque Celenas Amnis it insana nomine Gallus aqva Qvi bibit inde furit.

Älfwen weta wi taga sin begynnelse utur Biörne fiorden, flyta Herregården Odensstad förbi och Gilberga kyrkia neder om By socken hwaräst Säfle bron är, in til thes hon faller sidst ut i Wener. Detta taga wi allena undan om älfwen, at hon har intet förgifftigt watn i sig, som Poëten säger, utan thet är så godt som annat watn: men ther emot betyder thet ordet Gallus så mycket som gält eller snöpt, hwilket ord alment brukas i dy mål, tå man kallar älf- eller siöstranden Gallstrand, när ingen fisk wankar ther, koen, säger man wara gall, när hon ingen afwel gifwer af sig, äfwen så Gallfår, Gallget. vid: Ol: Verel: not til Boses saga @. Kommer förthenskul sielfwa elfwens namn öfwerens med gerningen, at i Sifhellas Gudztienst woro Gall präster (: exsectæ virilitatis säger Verelius :) och hafwer älfwen ther af blifwit kallat Gallälfwen, effter som the bodde ther wid.


Thet är bekant, at när någon Konung eller annan man eller qwinna war i then tiden af märckwärdige gierningar berömd, och af sina undersåtare och wänner älskad, gafz them strax then heder at the woro Gudar och Gudinnor, afgudisk tienst blef them inrättat, och the sielfwe på hwarjehanda sätt dyrkade. Nu emedan en Konung war i Norden, som hette Atin, och war then förste, som utmärckte solens och månens gång med the tilhörige wetenskaper, och lärde sitt folck thet at förstå; förthenskul begynte undersåtarena under Solens namn at dyrcka honom för en Gud, gifwandes honom til Gudinna jorden, emedan och jorden kan beqwämligast kallas Solens hustru, til hwilken han om wåren börjer wid sin närmare ankomst fria, och sedermera med henne otalig mång afwel winner. För thenna ordsak blef jorden kallat Atins hustru, och blef här kallat Sifhella, betydandes Sif eller Såf så mycket sagt som then ther säflig eller höflig är, och Hella som tilförne sagt är, betyder så mycket som ett berg. Hwar om man kan widare läsa Atlantis Tom: II i sina behöriga rum. Nu ehuruwäl Atins och Sifhellas eller Solens och jordens Gudztienst sig wida kring på andra orter här i Norden satt hafwer, likwel är sielfwa namnet mäst behållit här i Wermeland och wid thenna ort, som i dag kallas Säfle. Sielfwa ordet ser man nu wara brutit, och af Sifhella är giordt ett ord som alment nu kallas Säfle. Man wil ey låta wid detta tilfälle onämt, at thenna älfwen är i the äldre tiderne intet kallat Säfle såsom hon nu alment kallas, utan hon är worden kallat med sådant namn, som swarar mäst emot Sifhella. Ty uti de äldste protokcoll af Carlstadh finner man, at sielfwa gården, hwar af älfwen så kallas, är intet kallat Säfle, utan annorledes, til exempel år 1600 d. 9 octobris och 1601 d. 17 Martii nämnes Pär Knutson til Seföll. 1603 d. 30 Junii står i protocollet Pär Knutson til Säfölla. Hwar af man någorlunda kan se huru thet äldsta ordet Sifhella är med tidernes omlopp så småningom förbytt, in til thes thet är gångit i the ord, som nu upsatte äro, nemligen Seföll, Säfölla och Säfle. 


Hvad nu sielfwa Gudztiensten widkommer wid thenna ort i Wermeland, så war then sådan, at emedan Solen wid sin bortgång om hösten til söder länger och längre ingen verkan kan göra til warma eller något lif, utan alt blir af kiöld och frost dödt och fruchlöst; förthenskul sade Afguda Presterna, at Solen hade tå giält sig; och thet icke allenast, utan blef jemwel en sådan ordning ibland the afgudiska Prester inrättat, at, på thet the skulle wara sin Gudinna like, måste the gälla eller snöpa sig, och effter som the bodde högst up i bergen, ty blef thet rum eller hemwist, ther the bodde kallat Gällebärg, hwilken ort är then samma som i dag heter Gilberga, och hafwer i the första tider tagit namn af Gälleberg. Huru thetta är skiedt, och såsom en helig ting hållit i acht wid thenna afgudiska tienst, ther om är at läsa Atlant: Tom. II Cap. p. 398. 399.

En unger man, som ther til ärnas, han kastar kläderna af sig, och med stort rop löper mitt i hopen bland folcket, och drager ut wärjan, med hwilken han sig sielf gäller, löper sedan kring hela staden och håller i handen thet han hafwer skurit ifrån sig; men i thet huset han thet samma inkaster, ther kläder han uppå sig qwinfolckz kläder och theras prydnat. När thesse gälde prester dö, så begrafwes the intet på samma sätt som andra: utan när the, som hafwa burit theras liik utom staden, satt thet nedre i jorden, så lägga the och neder hans båår, med hwilken han burin är, och sedan kasta stenar öfwer honom.

Wid thenna Säfle-älf såsom och wid Gilberga wises än i dag qwarlefwor af mycket gamla bygningar af grohva ofantade stenar, hwilka the äldsta muremästare, som intet kruus ännu lärt, hafwa ihopa lagt til ett huus för thenna Gudinna eller Dråtning Sifhella. Hwar om och är at läsa i en Academisk disputation hållen wed Lund i Skåne, Præside And: Stobæo, Respondente Laurelt : Karberg de Vermelandia Cap. III. § 10. Om flera Afgudars tienst här i landet, hafwer man intet at berätta.


V. Hafwa the i gamla tiderne hållit här i Norden wackra trälundar helige, enkannerligen af Ask, Asp, Ek, En, Lönn och dylika flera, uti hwilka the förmente någon heligdom wara förborgat, hwilka the kallade Råer, som til exempel Skogz Råer, Siö-Råer, Bergz-Råer, af ordet råda eller regera, ty the trodde them på ett förborgat wis hafwa ther sitt tilhåld, men uppenbarade sig, när folcket intet rätt achtade theras Gudztienst. Thenna widskiepelsen är fuller mest utrotat, men är likwäl ännu i hemlighet gömd hos en del af enfaldigt folck, hwilka om the hafwa gamla trä nära in til sina gårdar, af hwad slag thet tå wara må, så töra the intet sielfwa hugga ther i, eller om någon annan begärer thet, så tillåta the thet intet, föregifwandes at ther på skulle följa olycka antingen med siukdom, eller med wådeld, eller boskaps dö, eller på något annat sätt. l lika måtto om man will fiska i serdeles watn, som the kallade Dolder, thet är aflägna kiern, hwar sällan folck är, så kallade af dölja eller fördöljande, så achtade the sig, at någon skal weta, när the gå tijt, fiskeriet skulle skie mycket tyst, och för än solen bergades; ty eljest trodde the at siö-Råen blefwe wred på them. Sammaledes i skogen hafwa the hafft sina wissa maner at skicka sig med sitt arbete, at icke Skogz-Råen förtörnades. Alt hafwer warit af then första widskiepelsen uti Afgudatiensten, som rotat sig och utwidgat sig til the senare tiderne. Conf. Joh. Loccen: Antiqvit: Sveo. Goth. @

II. När åter Gudz ordz lius blef infördt til Swerige igen som förmenes wara skiedt först som en begynnelse pa thet första hundrade års talet effter Christi börd och sedan fulkomligen på thet nijonde hundrade årstalet, så kan man och tro, at then samma läran inkom iemwäl i Wermeland: ehuruwäl then samma war här som öfwer hela Norden beblandat med menniskiodicht och falsk förklaring, tå then religionen och Gudztiensten blef alment inrättat, som kallas then Påfwiska; hwar om icke allenast många weta effter the gamlas berättelse at tala, utan och the kyrkior, som ännu äro igen, sedan then Påfwiska läran här öfwades, wisa os qwarlefwor ther af, dels i målningar, dels och i helgonens beläte, som in uti them antingen ännu stå, eller ifrån folcksens ögon borttagne, i sacristigan eller något annat rum Kiörkiorne tilhörigt förwaras. The beläten som man wet ännu förwaras, äro til exempel Christi kors, Maria med barnet, Maria Magdalena gråtande, Sanct: Johannes och Påwel, Sancte Oluff, Ridder Sancte Jöran etc. Sielfwe Kyrkiorne hafwa och hafft sina namn af helgonen, som til exempel thet man wet af, Arfwika trä Kyrkia tå hon war, kallades Sancte Michel; warandes ther som man minnes Engelens Michels bild, trampande draken under sina fötter; therföre och hålles ännu ther i Socknen effter gamla wanen Kyrckmessa som the kalla, thet är, folcket biuda hwar andra til gäst, pläga hwar andra, äro lustiga och glada, ty the hålla tå sin Michelsmässo-helg. Elgå Kyrkia kallades Sancte Oluff, hwaräst och hans beläte war i trä sittiande på en stol med en krona på hufwudet och en spira i handen, therföre the och hålla ännu på Olufzmessa dagen sin hälg som the kalla Olufzmessa. Ny socken hade namn af Sancte Margreta, och Gunnarskog Sancte Marit, hållandes hwar af thessa på samma dagar sina Gästebudz helger. Milleswikz Kyrkia på Näset hetter Sancte Laurentius, på hwilkens klåcka thessa ord finnes med omwända eller afwoga bokstäfwer i Munkestyl;

Klockan finns fortfarande

och det står 'caroli'

istället för 'canoti'

som det står i källan (?)
Sanctus . Laurentius . Ave . Maria . Benedictus . Caroli . Curatus . MD

Botilsäter uti Milleswikz gäld hafwer sitt namn af Bothilda, warandes på wästre gaflen öfwer Kyrkiodören en bild i uthuggen sten som en qwinsperson med ett barn på armen, som förmenes betäckna samma Bothilda. Uti thetta Milleswikz gäld och Eskilsätters socken en mil ifrån fasta landet uti Wener på en Öö äro qwarlefwor af et gammalt kloster som kallas Lurö kloster, hwaräst nu en god hamn är för the säglande. Kyrkioherden uti detta Milleswikz gäld Magister Oluf Spak hafwer gifwit wid handen, at under muren af Lurö kloster hafwa åboerne offta, helst om Torsdagz affton, förmärckt en liuflig sång som af Nunner, och dantz ther wid, hafwandes han hafft en pige hos sig i tienst, som hafwer lärt then sången af them som bo på Luröen. 


Förutan detta ofwannämde, så hafwer man jemwel funnit i Kyrkiorne rökelsekar af messing gorda, fördel te i twenne stycken, hwar af thet öfre gick löst på fyra granna jerntener, hwilket the uplyffte när the wille, och skuto neder när the wille, warandes then nedre delen så bered, at eldkolen kunde ligga ther uti, hwar på wigde krydder lades, ther ifrån röken gick up genom sina hol, som woro kruswis gorde på then öfre delen. Uti Gunnerskogz Kyrkia i Jösse härad, minnes iag mig i min ungdom sedt ett sådant rökelse kar, äfwen uthi Eds kyrka i Nors pastorat. Kyrkioherden i Milleswik på Näs härad hatwer berättat, at uti Milleswikz och Botilsäters Kyrkior finnes samma rökelse kar. 


Långa liusestakar finnes ännu i Kyrkiorne här och ther af trä gorda, längre än en mans högd, krusade och målade, hwar uti brunno waxlius, hwilka the buro för Brudfolcken, som til Kyrkian beledsagades at wigas. Sådana liusastakar finnes i Hammarö Kyrkia, och uti Botilsäter på näset, som Pastor i Milleswik Mag. Oluff Spak mig berättat. 


I thet öfriga, hwad som angår the qwarlefwor, som äro fundne af thet myckna prång, som Munckerna hade med messekläder, wigewaten, smörjelsen, och at sättia brinnande lius i handen på them, som lågo i andalåtandet, samt skålars drickande til Jungfru Mariæ och andra helgons åminnelse, thet hafwer man dels med ögonen sedt, dels hört ther om talas; hwilket alt är nu uti et billigt tyste begrafwit, och aldeles förglömt. 


III. Tå then Påfwiska läran blef afskaffat och then Lutherska åter inrättat år 1593 uti Konung Gustavi I tid , tå blef i Wermeland en stor sorg, serdeles hos gemene man, som höllo then latinske mässan uti stor heligdom, beklagande the sig öfwer thet missbruket, at sedan messan begyntes på Swenska, kunde hwar bondedräng sitta på wede kielcken åt skogen, och siunga Messan. Så inrotat war then gamla surdegen i theras sinne.

CAP. XXIV.


Om Scholernas och Gymnasii 
inrättande i Wermeland.


Så snart städerne blefwo förordnade, och folcket ther inne något tiltog, samt ungdomen föröcktes, så sattes och i förstone små barn-scholar (!) ther, hwar af begynnelse först blef giordt i Carlstad, emedan then staden är äldst. Thet första scholæhuset blef uti K. Carl den IX tid inrättat cch upbygt af trä, nemligen en stor saal uppå en hoop bodar som inunder woro, i hwilken saal ungdomen war fördelt i twenne delar, af hwilka på högre sidan war Rectoris Classis som then kallades, hwaräst Rector, Lector Theologiæ och twenne andra hade sina Lectioner före af Theologien, logica och Eloqventia. På then wenstra sidan sutto trenne Classes Collegarum ifrån fremste gaflen til dören, warandes en smal gång emillan hwar Classe, och en stor gång ifrån dören fram til en liten Catheder, som fremst och mit i huset stod. Här lästes nu tillika på behöriga tider och timmar om dagen. Och war nu en wacker hoop af ungdom icke allenast ifrån hela Wermeland, utan jämwäl ifrån andra orter, serdeles ifrån West Götland, som hit inkomma, och låta sig här betiena uti wishetz öfningar. 


**) Detta årtal utfyllt av utg. i enlighet med den tidsuppgift Hofsten själv meddelar i det manuskript Om Scholevæsendet i Carlstad, vilket finnes i avskrift i Fernows Archivum Wermelandicum, T. II, N:r LXXIX (i Karlstads Gymn.-bibl.) Utg. anm. År 1661 wid pass blef thetta stora trähuus nedertagit, emedan thet begynte nu mycket förfalla, och war eliest icke mycket beqwemt, at så många olika Classer skulle stå tilsamman hwar under sin informalon och afgöra sina lectioner tillika, i hwilket ställe twenne rum af sten blefwo upmurade, och tillika grunden lagt til twenne bodar, som wetade åt elfwen. The twenne rum, som nämde äro och wetade åt kyrkiogården, blefwo ferdige gorde, then ena som weter åt kyrckan norr ut för Rectoris Classe, then andra som är söder ut för then andra och tredie Collegarum Classe: hafwandes then förste sina disciplar hemma i sina hus, effter the alla ey kunde få rum i the som bygde woro. År wid pass 166? blef then grund som tilförne är nämd och ärnat til twenne boder, upbygd af sten och til ett Auditorium inredt hwaräst Classis Rectoris blef införd, lemnandes the twenne kamrarna til den första och andra Collegarum Classe, tå then tredie måste betiena sig af någons huus här i staden, som Præceptoren fick hyra för sina disciplar. År 168? blef af högstloflig Konung Carl den XI thenna scholan förlagd til et Gymnasium , och ther til blef et stort stenhuus upbygt strax wid thenne förra scholan söder åt, warandes inunder på högra sidan tränne kamrar, och på wenstre emot elfwen trenne boder, hwar på ofwan til är ett stort Auditorium fram för hwilket är en wid kammar, ther Bibliotheqvet nu är, och Consistorii acta förwaras. 


II. Andra scholan är i Christinæhambn af trä upbygt nedre emot kyrkan, hwaräst en Pædagogus then samma förestår. 


III. Tredie scholan är i Philipstadh af trä upbygt hwaräst jämwäl en Pædagogus the wanliga Scholre öfningar idkar.


CAP. XXV.


Om Dom Capitlets 
inrättande i Wermeland.

Wermeland hafwer i forna tider tillika med Dals land uti andelig rättegång lydt til Schara Domkyrkia; men sedan Schara Sticht blef delt, så at en Superintendens sattes uti Mariæstad, tå blef hela Wermeland lagd til denna samma superintendent, och en lång tid skiötter i andelig mål, så superintendenten hölt årligen sina wisitationer hit in i landet, och Prästerskapet ther emot hölt sina Prästemöten uti Mariæstad. Men tå uti Drottning Christinæ tid Pastor och Præpositus i Frykzdahln här i Wermeland Mag: Sveno Benedicti blef förordnat at effterträda salig superintendenten i Mariæstad Magr. Jonas Oriensulanus, begick thenna Sveno Benedicti så mycket at superintendens sätet blef ifrån Mariæstad flyttat til Carlstadh, ther emot igen Wassbo och Walla härad i Westgothland blefwo lagde til Schara Sticht, men Dals land och Norre Wiken i Bohuslän til Superintendentien i Wermeland, hwilket skedde år 1647 warandes altså then

1. superintendens i Wermeland ofwannämde Mag: Sveno Benedicti Vermelandus, som ther til förordnades af Drotning Christina år 1647 13 Martij hållandes han sit första Prestemöte i Carlstadh år 1648 d. 27 Juni, tå locus Theol: de Deo på wanligit Synodal wis afgordes. 2. Magr:Andreas Birgeri Kilander Verml. förr Kyrkioherde uti Ny Ed och Probst öfwer öster Syslet, förordnades til superintendens af högstsaligste Konung Carl den XI år 1666 . 3. Magr. Jonas Scarinus Vest: Gothus tilförne Pastor och Praepositus uti Lidkiöping til förordnat af Kong Carl den XI. Thenne hölt Consistorium i Carlstadh en gång allenast och thet förr än han flytte in hit emedan han strax ther effter befodrades här ifrån til Wexiö Sticht . 
 4. Mag:r Erland Broman Verml. tilförne Pastor och Praepositus uti Wingåker i Södermanland, satt uti 20 år , och dödde 1693 uti februarii månad . Så snart thenna superintendent genom döden afgick, blef förmedelst Kongl. förordning Norre Wiken i Bohus län af skild ifrån Wermelandz superintendentie och lagd til Giötheborgs Sticht . 
 5. Mag:r Benedictus Cameen Pastor och Praepositus i Kiölen och Jösse härad, blef effter salig Doctor Erland Broman superintendens öfwer Wermeland och Dahl åhr 1693 , och flyttade til Carlstadh 1694 uti Maje månad , dödde år 1704 . 

Jonas Laurentii Arnell
6. Mag:r Jonas Arnell Helsingus, tilförne Kyrkioherde i S. Mariae Magdalenae kyrkia i Stockholm, som ankom år 170?. och dödde 1707 . 

7. Mag:r Torsten Rudeen tilförne S. Theol. Professor och kyrkioherde i Åbo, blef af Konung Carl den XII til denna superintendentie förordnat år 1708 . Denna blef förmedelst Kongl. fulmacht sedermehra förordnat år 1716 til Lindkiöpingz Sticht . 

Daniel NordlindhFadern Eric Erlandius Norenius

var bror till

Erland Hofstens mormor

och därmed moderns kusin
8. Magr. Daniel Nordlinh Vesmannus för detta Kyrkioherde i S. Clara kyrkia och Stockholm, blef förmedelst Hans May:tz Konung Carl den XII:s fulmacht förordnat superintendens öfwer Wermeland och Dal år 1716 . flyttade til Carlstad år 1717 .
Appendix I

Levnadsbeskrivning över författaren

Stormaktidens studenterPublicerad i Stockholms nations jubileumsbok 1999 http://www.raa.se/runinskrifter/sri_varmland_b14_d02_text_2.pdf: fotnot: I »Tillagningar» (s. 885) skriver Fernow: »Wid Hoflanda har berättelse wäret, at en Konunga-son skolat bo, efter hwilken Runstenen wäret upresd (Probst. Hofst. M. S.): I bemälte Herr Probsts Paper fant jag oek afritad en mindre Runsten med desse bokstäfwer INAIN.THILL. Sal. Herr Commerce-Rådet von Hofsten lärer afritat honom; men hwarest han nu finnes, wet jag icke.» Den af Fernow åsyftade, »försvunna» runstenen är uppenbarligen det stycke av Hovlandastenen som har suttit upptill till vänster och som avritades av Erland Hofsten (se s. 67). »Commerce-Rådet von Hofsten», som Fernow felaktigt här nämner, är Bengt Erlandi von Hofsten (1689-1752). Han var son till Erland Hofsten, som ritade av runstenen. 1565 nov Kungen mottog rapporter över fiendens härjningar i Elfdals, Fryksdals, Jösse, Nordmarks och Gillbergs härader. 665 hemman och torp samt prästgårdarna var brända. Prästgårdarna i Gillberga, Holmedal, Blomskog, Arvika, Köla och Fryksdalen brändes. En fjärde­del av bebyggelsen i västra Värmland brändes Fastebrev den 4 september 1682 ä 7« mantal av skattehemmanet 1 mantal Hofsten, som inköpts till komministersboställe i Kola pastorat. Anno 1682 den 4 septembris, när jagh undertäcknat, häradtzhöfding öfver Värmelandz Yästre syssle och Philipstadz bergzlagh, hölt lagha ting utlii Höghvalt i Arvijke sochn medh allmoghen af Jöse häradt, närvarandees i cronones befallningsmans ställe des broder monsrr Jacob Håål samt häradtz bofaste och trovärdige dannemän som voro Börie Andersson i Leernäs, Nils Elufsson i Kåfzäng, Mattis Tårstensson i L. Grötvåhl, Bengt Månsson i Ottebol, Bengt Bryntesson i Biörnerudh, Anders Olsson i Flungne, Johan Jostesson i Sävskogh, Pär Pärsson i Räxeda, Pär Pärsson i Byy, Brynte Knusson, Speke, Jon Nilsson i Siermenäs och Skåre Bengsson i Biörckenäs. Tå framvistes hustru Marit Nilsdåtters i Yästre Humvijk salubref af dito Humvijk d. 30 decembris 1678, deruthi hon bekiänner sig hafva af Kiöla försambling bekommit 106 rdr i silfver mt för den lU delen af heela gården Hofsten i Kiöla s:n som hennes sån h:r Brynte Hungvidius förr kiöpt hafver af Anders Jacobsson i Tomte; och emädan rätten nu blef på Kiöla församblingz vägnar om fastebref på bem:te fierding i Hofsten anmodat, och den fierdingen befans efter laglia upbådh vara uthan alt klander lagståndin. Ty blef samme fierding i Hofsteen bem:te Kiöla pastorat af rätten tilläghnat, medh pålöpande huus ocli jord, åcker och äng, skogli ocli mark fiske och fiskevattn, qvarn och qvarnefall, tårp och tårpställe samt alla andra till- och omäghor innan eller uthangårdz, i våto och tårro, närby eller fierran, platt intet undantaghandes af alt, som dertill af ålder lydt och leghat hafver och ännu ligger eller här efter medh någhon rätt tillvinnas kan, at der medh giöra och låta nu och i tillkommande tijder, alldeles efter sitt eghit goda behagh. Hvarjemte förbiudes alt åtal och inspråk på bem:te fierding i Hofsteen efter denna dagh vidh lagha böter till giörandes. Hvaråth fasta vittne voro ofvan skrefne häradz nämbdemän, som tå medh migli för rätta såto. Till yttermera visso, att detta så laghl. å tinge angifvit, ransakat och afdömbdt är som åfvan skrefvet står, attesteras medh min eghin hand och singnäte jemte häradtz insäghle här nedan under. Actum die loco et moclo ut supra. På rättnz vägnar. Henrich L. Eding, m. p. (Sigill). (Sigill). [https://scientometrics.flov.gu.se/files/SOU19222015/SOU%201922_27%20-%20Redog%C3%B6relse%20f%C3%B6r%20de%20ecklesiastika%20bost%C3%A4llena..txt]

Appendix II

Capitlet om Bergslagen i Wermeland

Järnbärarland och Bergsmännen: 1666 Brann hammaren i Glumserud (Väse). Då byggdes en hytta i stället Munkfors hammarbruk - Cisterner munkarnas järnhantering 1680 Yngshyttans nedre hammare brann upp och återuppbyggdes inte. 1681 Om sommaren uppbrändes den övre hammaren vid Yngshyttan. 1681 , juli 18 Kungl Majt Husesynsordning, be­stämmelser om att eldfarliga hus (bastu, brygghus, torkhus) ska byg­gas utanför gården. Fernebo Bergslag Filipstads och Kroppa Bergslag - 1694, maj 9 Stadsbrand i Filipstad som berörde 85 går­dar. Branden började under gudstjänsttid på ett ställe där man olovandes brände öl. Ingen fick brygga hemma och brygghus skulle ligga utanför staden. Stadsrättig­heter förlorades ty man var rädd att skogen inte skulle räcka till bergsbruket om staden skulle upp­byggas. Ett manufakturverk, provinsens bästa, förstördes 1710 Ena hammaren vid Långban brann och fick ej återuppbyggas. Carlskoga Bergslag Kvinnornas roll med bergsbruk som exempel Sara Nordberg Sigrid Ekehielm - Efter sin far ärvde S. E. bl. a. Ekensbergs säteri i Södermanland. Redan 1666 anlade hon Niklasdamms hammar i Varnums socken. Det var kanske hennes intressen i den värmländska bruksrörelsen, som sammanförde henne med hennes andre man, Crispin Flygge, ägare till en mängd gårdar i olika landskap samt bruk, hyttor och hamrar i Värmland, bl. a. Västervik med 26 underlydande hemman och Lassegård (nu Posseberg) samt hamrarna Älvbro och Brattfors (Spjutbäcken) i Varnums socken, Matlång och Ackjär i Lungsunds, Bo (Bofors) och Björkborn (Backa) i Karlskoga socken, andelar i Persbergs och Torskebäcks gruvor, Kymmermåla gård i Småland samt hus i Kristinehamn och Stockholm. Äktenskapet med Flygge var vid dennes död barnlöst. S. E. kallade därför hans släkt till Stockholm, men arvsskiftet uppsköts, .sedan hon förklarat sig vara havande. Omkr. åtta månader efter mannens död födde hon 11 (eller 14) mars 1674 i Stockholm en son. Det rika arvet gick därmed Flyggesläkten förbi. Redan ett par månader efter Flygges död skall hans syster Emerentia Flygge, gift med borgmästaren i Kristinehamn Olof Persson (stamfar för släkten Jernfeltz), ha utfarit i grova smädelser om sin svägerska med anledning av hennes påstådda havandeskap (»det har fuller fånen gjort, icke min broder; den dyngemärran, fånen tage lienne»). En skriftlig attest (22 okt. 1673) om smädelserna framlämnades till S. E. av en person, som påstod sig vara sänd ay Emerentia Flygge. Förhållandet mellan S. E. och mannens släkt förbätttrades endast tillfälligt genom förlikning 8 juli 1674 i en långvarig arvsprocess från G. Flygges tid. Ett försök av släkten att vid Göta hovrätt tillvälla sig förmynderskapet över hennes son misslyckades. Emellertid spriddes ryktet, att sonen icke vore S. E:s egen utan understucken, köpt av en korpralshustru på Södermalm. Vid ett samkväm hos en gemensam släkting i Kristinehamn beskyllde slutligen kyrkoherden Birger Carlberg (se denne) och borgmästaren Olof Persson öppet S. E. för att ha anskaffat barnet i syfte att utestänga dem och övriga släktingar från arvet. Hon väckte process mot Olof Persson i Kristinehamn men fullföljde ej sin talan. Olof Perssons måg, generalauditören i Göteborg Theodorus Bertram, igångsatte emellertid ingående undersökningar för att erhålla vittnen. Aren 1679—80 inträffade en rad dödsfall i S. E: s omedelbara närhet. De drabbade hennes tredje man Marcus Cronström, hennes son med Flygge, hennes styvsyster Anna Christina Ulfvenklou (dessa tre begravdes tillsammans i Storkyrkan den 12 dec. 1680) och den senares man, S. E: s svåger, Johan Flygge, yngre bror till Crispin. Därmed hade arvet efter C. Flygge odelat tillfallit S. E., men även hennes enda vänner inom Flyggefamiljen gått bort; makarna Flygge hade även vistats i hennes hem samma dag hennes son med Crispin blivit född. Allt detta torde ha samverkat till att värmlandssläkten nu gick till aktion. Den varnade S. E. för att begrava sonen under; namnet Flygge och instämde henne att inför Svea hovrätt bevisa barnets börd. Målet kom på S. E:s yrkande att handläggas som kriminalmål. Rättegången väckte ett oerhört uppseende. Svea hovrätt förstärktes med tvenne riksråd och kallade samtliga hennes motparter, Th. Bertram, B. Carlberg, Olof Persson och Emerentia Flygge samt rådmannen i Kristinehamn Fr. Engelbrecht att personligen inställa sig. En mängd vittnen hördes, först vid rannsakning inför norra förstadens kämnärsrätt, delvis under tumultuariska uppträden, därefter vid själva hovrätten. Det framgick dock klart och tydligt, att beskyllningarna mot S. E. voro helt grundlösa, att Flyggesläkten själv kraftigt bidragit till att ge ryktena spridning och att vittnena mot S. E. utgjordes av ökända horor och löst patrask, som vid flera tillfällen beslogos med tvetalan och i några fall erkände sig ha fått kontant ersättning eller löfte om sådan för sina vittnesmål. Korpralshustrun, som skulle ha sålt barnet, förnekade bestämt detta och kunde med fullgoda vittnen redogöra för alla sina barns öden. S. E:s barnmorska tog på sin ed, att hon hade förlöst henne; läkaren och flera andra trovärdiga personer avgåvo bekräftande vittnesmål. Hovrätten frikände också i sin dom 17 mars 1682 helt S. E. Huvudpersonerna på kärandesidan dömdes av hovrätten till stränga straff. K. M:t gav icke rätt till beneficium revisionis; målet kunde av K. M:t endast upptagas till prövning, om hovrätten anklagades »de male administrata justitia». Detta skedde emellertid. I anklagelsen ideltogo Bertram, Carlberg och Olof Persson, däremot icke hustru Emerentia; rådman Engelbrecht hade avlidit 13 mars 1682. K. M:t frikände dock hovrätten, och denna dömde de tre angivarna till livets förlust, ehuru de sedan benådades av K. M: t. Genom arvet efter Crispin Flygge kom Sigrid E. att intaga en mycket framträdande ställning bland Värmlands bruksägare, särskilt i Varnums och Karlskoga socknar. Niklasdamms hammar, som hon anlagt 1666, hade sedermera på grund av en rättstvist angående äganderätten länge stått öde, innan hon 1687 erhöll nya privilegier) av Bergskollegium. I Karlskoga socken, där hennes främsta bruk voro Bofors och Björkborn, utverkade hon 1688 rätt att uppbygga Tväras hytta. I Lungsunds socken utfärdades för henne nya privilegier för Matlångs och Ackjärs hamrar. Redan på 1670-talet gjorde S. E. stora leveranser till kronan (amiralitetet) av olika järnsorter. Hennes främsta avnämare och förläggare voro dock köpmän i Göteborg. När hon mot 1680-talets mitt på grund av reduktionen och måhända även av andra orsaker råkade i ekonomiskt trångmål, litade hon till lån bl. a. av köpmännen David Amija och Jacob von Ackern mot säkerhet och disposition av hamrama Niklasdamm och Älvbro samt sätesgården Västervik med underlydande hemman. Reduktionen drabbade S. E. hårt. I reduktionsjordeboken för Värmland kan man se, hur en mängd hemman, som hon ägt eller disponerat, indragits till kronan. Säteriet Västervik kunde hon dock rädda i utbyte mot strögods. Men även de gods och gårdar hon ägde kvar, t. o. m. fädernegården Ekensberg, voro tid efter annan sekvestrerade som säkerhet för kronans fordringar eller för lån, som hon hade upptagit i Riksbanken eller av privatpersoner. Hon förklarades ersättningsskyldig till kronan för betydande belopp, som hennes båda män, Flygge och Cronström, hade uppburit i slutet av 1660-och början av 1670-talet. Därom förde hon långvariga underhandlingar och lyckades kort före sin död få skulderna avskrivna eller kvittade mot egna motfordringar, som avsevärt överstego skulderna. Även om S. E. på ålderdomen var ekonomiskt hårt trängd, ehuru ej alldeles utblottad, utgjorde dock resterna av hennes gods och bruk ett rikt arv. S. E. verkar att ha varit intelligent och energisk, och hon förstod att hårt hålla på sin rätt. Samtidens omdömen om henne äro I regel starkt färgade. Om hennes yttre veta vi föga. Måhända talade ett av de falska vittnena sanning, då det beskrev henne som en tämligen tjock fru. Peter Flygge : 1637 Peter Flygge i Kristinehamn hade fått tillstånd att bygga ett stångjärnsbruk vid Brattforsen i Varnum. Hammarsmedjan brann ner när den var nyuppförd. En ny brann också ner. Oklart om det var vådeld eller sabotage. Carlbergs Linderoth Kolthoff 1654 våren Ett bruk i Frykerud, ägt av Hend­rich Kolthoff, brann. En häftig och hastig vådeld spräckte bröstet på masugnen. En hyttdräng dog och hela anläggningen förstördes.